Går det att förstå Putin och den nya ryska nationalismen? Långläsning med Sten Jönsson


I dessa dagar finns det all anledning att ställa sig den frågan. Ukraina är under attack, och vi möts av de mest fasansfulla bilder, samtidigt som flyktingströmmarna växer för varje minut.

Finns det något sätt att verkligen förstå vad det är som händer? Och varför?

Vi vet att den ryska offensiven inleddes efter att ryska företrädare menade att NATO svikit sitt löfte om att inte krypa närmare de ryska gränserna. Samtidigt vet vi att Ryssland sedan 2014 har annekterat Krimhalvön vid Svarta havets norra kust.

Nagorno-Karabach fortfarande oavgjort. Tjetjenska krig stärkte Putins aktier i ett kritiskt skede. Och nu hotas Ryssland av ett ”aggressivt” EU och ”imperialistiskt” USA.

Jag har själv besökt Sankt Petersburg, Kiev och Odessa och upplevt människors öppenhet och en allmänt gemytlig attityd. Så vilka folk är det egentligen som hotar vilka?

Det diplomatiska arbete som föregick kriget bet inte på Vladimir Putin, inte heller hoten kom sanktioner mot ryska banker. De starkt fördömande orden påverkade alltså inte krigsviljan (inte helt oväntat kanske).

När nu kriget är ett faktum känner vi väl alla oss rätt skakiga. En del av mitt sätt att försöka hantera tankarna är att gå tillbaka i historien och söka svar. Rysslands förflutna påverkar nog dagens utveckling mer än vad man kanske vill erkänna.

Demonstration mot kriget. Foto: Ahmed Zalabany/Unsplash.

Problemet med att hålla samman Ryssland

Ryssland består av en enorm landyta och ett urgammalt problem i det ryska väldet är hur de hundratals nationaliteter som befolkar denna del av världen ska kunna hållas samman.

Under tsarens tid nådde inte centralmakten ut i alla delar av riket, utan krigsherrar och klaner tog hand om livets reglering. Språk och religioner fick olika utbredning. Endast med Djingis Kahns överlägsna krigskonst var det möjligt att samla de fragmenterade grupperingarna.

Eliten var fåtalig och lade under sig stora landområden som brukades av livegna bönder. Vid ett besök för ett antal år sedan vid familjen Zamoyskis residens (Kozlowka) i östra Polen berättade guiden att om man skulle resa tvärs över ägorna med häst och vagn skulle det ta 30 dagar.

Men flera försök till revolution runt sekelskiftet lärde bolsjevikerna att de måste bli mera ”professionella” för att lyckas. Revolutionen måste styras av en liten elit och strikt disciplin upprätthållas. Eric Hobsbawm beskriver initierat från sitt arbete inom Internationalen hur ”demokratisk centralism” fungerar. Man beslutar i centralkommittén vad som gäller och därefter reser partifunktionärerna ut i partiorganisationen och diskuterar med medlemmarna tills de förstår vad som gäller.

När vi bedrev forskning om styrningen av stora företag i samarbete med polska kollegor under 1980-talet frågade jag min kollega Bogdan om vad som krävdes av en företagsledare i Polen.

”Du måste vara en god diplomat”, blev svaret.

Vasilijkatedralen i Moskva. Foto: Unsplash

Vladimir Putin isolerad från seriös rådgivning

Bogdan förklarade att det fanns tre maktstrukturer i det polska samhället då.

Det handlade om partiorganisationen, industriministerierna och statsadministrationen. Alla tre med lokala, regionala och centrala kontor. Den företagsledare som till exempel ville säkra råvaruleveranser eller finansiering av en ny maskin, kunde driva sin fråga i dessa tre ”stuprör”. För att det skulle fungera måste man skaffa sig ”vänner” på flera nivåer i de olika stuprören.

Poängen här är att ju mer centraliserat styret är desto viktigare för karriären är det att odla sina informella förbindelser i de olika stuprören och nivåerna.  

Centralstyrningen har utvecklats från oktoberrevolutionen, via kapitulationen under första världskriget, inbördeskriget mellan röda och vita, Gulag, kampen mot Hitlers arméer, uppbyggnaden av Sovjetunionens intressesfär från Josef Stalin och framåt, samt den förödmjukande kollapsen 1989.

Vladimir Putin är en duktig operatör i sådana strukturer. Han började sin karriär inom säkerhetstjänsten lokalt i Östtyskland, för att sedan bli hemkallad till Sankt Petersburg för att bistå borgmästaren där. Därefter handplockad av Boris Jeltsin som dennes efterträdare i en post-Sovjetisk värld med nyblivna oligarker som motståndare eller tillgångar. Ett löfte om åtalsimmunitet för Boris Jeltsin och hans familj ingick i överenskommelsen i det sista steget.

Rysslands president Putin har under en tid suttit bokstavligen isolerad (från covid), men också från seriös rådgivning. Hans närmaste män är väl medvetna om vem som bestämmer. Samtidigt är media under kontroll och fåtalet opponenter är döda, i fängelse eller i landsflykt. Han har också en stor armé. Det var ju en historisk katastrof att Sovjetunionen upplöstes. Ukraina har egentligen ingen rätt att existera som självständig stat. Hur kunde det bli så här?

Har Putin blivit galen? Eller är det det nyliberala marknadsekonomi-tänket som gått in i en vägg av statlig maktutövning?

Sten Jönsson
Sten Jönsson

Tillbaka till utgångsläget

I Black Wind, White Snow – The Rise of Russia’s New Nationalism från 2016 ger författaren Charles Clover en initierad bild av hur nationalismen har kunnat komma tillbaka så starkt i Ryssland. Ett land som varit dedikerat åt internationalism och gemensam klasskamp för alla folk.

I boken återger Clover scenen från Vladimir Putins årliga tal till Duman i St. Georgs sal i Kreml i december 2012. Han beskriver glittret i salen, designer-kostymerna och Chanel-kreationerna, men också hur journalister spänt följer varje ord och hur något som är utöver det vanliga hamnar på Twitter inom sekunder. Dock verkar ingen lägga märke till en nyckelterm som kommer cirka fem minuter in i Putins tal:

”I would like all of us to understand clearly that the coming years will be decisive. Who will take the lead and who will remain on the periphery and inevitably lose their independence will depend not only on the economic potential, but primarily on the will of each nation, on its inner energy which Lev Gumiljov termed passionarnost: the ability to move forward and to embrace change.”

(Vladimir Putin. Citat från Black Wind, White Snow – The Rise of Russia’s New Nationalism)

”Passionarnost”. Ett ord med liten betydelse för den oinvigde. Men för den med kunskap om de konservativa teorierna kring nationalism framstod det som en klassisk signal från Kreml. En markering till de invigda om något som förstås var ”deniable” men som mobiliserade vissa kretsars medverkan och stöd.

”Capacity for suffering”

Lev Gumiljov, en historiker som verkade från 1950-talet och fram till sin död 1992, menade att passionarnost egentligen betyder ”capacity for suffering”. Han hade själv lidit under 14 år i sibiriska läger, och under tiden han grävde för Vitahavskanalen såg han dagligen medfångar dö av kyla och svält. Det var där som han utvecklade sin teori kring ”passionarnost” och dess täcke, eurasianismen.

Han skapade sig ett namn som en framstående expert på stäpp-stammar som skyter, turkar, mongoler och hunner och deras historia i Eurasien. Upplysningstiden gick dessa folkstammar förbi och de fortsatte med krig, plundring i en ändlös cykel av migration, erövring, folkmord och död. Folkstammar dök upp, segrade, plundrade och försvann. De byggde inte samhällen, de hade ”passionarity”.

Niccolò Machiavelli kallade det för virtú. Den arabiska filosofen Ibn Kaldun kallade den stamsolidaritet som höll dessa räder samman för asabiya.

Lev Gumiljov kallade sina teorier kring hur dessa nomadsamhällen fungerade för eurasianism.

Begreppet hade myntats på 1920-talet av de landsflyktiga ryska akademiker som var anhängare av de vita i oktoberrevolutionen. Trots tiden i Gulag förblev Gumiljov en reaktionär sovjetisk patriot som prisade Sovjetunionen fram till sin död 1992. Han betraktas som eurasianismens banérförare.

Eurasianismen kan ses som en reaktionär rörelse, laddad med religiösa inslag, med ett fokus inåt mot Eurasien och ett avståndstagande från länkarna med Europa. Efter det misslyckade kuppförsöket 1991 och Sovjetunionens kollaps sveptes rörelsen undan. Men den skulle återkomma…

Tilltron till kommunismen avtar

Den romantiska nationalismen blev uppmärksammad i partitoppen i samband med att flera ”gerontologer” däribland Leonid Brezhnev, Jurij Andropov, Konstantin Chernenko avgick med döden, och eftersom den ryska ekonomin hade försvagats.

Efterträdare var Michail Gorbatjov med ”glasnost”. Han var också den som drog tillbaka trupperna från Afghanistan.

I en tid då det behövdes nya idéer i och med att tilltron till kommunism var i avtagande blev Lev Gumiljov populär via hundratals intervjuer i press och TV. Kanske som en motstrategi mot Aleksandr Solzhenitzyns Gulag-arkipelagen som började spridas på allvar 1989?

Inför folkomröstningen om Sovjetunionens eventuella upplösning skrev Gumiljov en enträgen uppmaning i pressen om vikten av att bevara unionen.

Gorbatjovs ”perestrojka” (omstrukturering) som ett led i moderniseringen av Sovjetunionen innefattade en privatisering av stora företag genom att deras kapital delades upp in ”andelar” till de anställda. Man hoppades nog på en utveckling liknande den i Jugoslavien (men det fungerade ju inte där heller).

Vladimir Lenin. Han lade grunden för sovjetisk enpartidiktatur. Foto: Unsplash.

”Dialog” det nya verktyget

Den ekonomiska chockterapin gick inte så bra och ekonomin kollapsade 1992. Trots Jeltsins talang för att lägga skulden på sina tjänstemän förlorade han stöd och den nationalistiska oppositionen vann mark. Hösten 1993 utbröt stridigheter av nästan samma omfattning som 1917. Resultatet blev en segrande Jeltsin och ett parlament med kraftigt reducerade befogenheter.  

En av ideologerna inom det nationalistiska upproret är Aleksandr Dugin. Efter kuppförsöket väntar han på att bli arresterad, men bjuds istället in för att bli intervjuad i en pratshow. ”Dialog” har blivit det nya verktyget nu när statens makt är återupprättad, vilket splittrar den nationalistiska oppositionen. Kommunisterna och LDPR satsar på parlamentet och utmanar aldrig mer Kreml.

Aleksandr Dugin vägrar och förblir radikal. Tillsammans med Eduard Limonov bildar han Nationalbolsjevikiska Partiet (NBP) med symboler som liknar de vanliga nazistsymbolerna. Syftet är förstås att provocera, och efter ett dåligt valresultat splittras partiet.  I det skedet utmanar Dugin ytterligare genom att bli medlem av ”Old Believers”, en 1500-talssekt i opposition mot den ortodoxa kyrkan, som stöds av den eurasiska rörelsen.

Eurasianismen övervintrar på det här sättet i källarlokaler och slutna rum. Men dess tidskrift Limonka som är rörelsens kanal utåt är starkt provokativ, även om hippien och förre dissidenten Aleksandr Dugin håller en mer moderat ton på ledarsidan.

Dugin är en erfaren propagandist och spökskrivare. Han inspireras i det här skedet av den brittiske historikern Sir Halford Mackinder som vid seklets början hade argumenterat för att geografin i sista hand är grunden för varje världsordning;

”Who rules Eastern Europe commands the Heartland; Who rules the Heartland commands the World Island; Who rules the World Island commands the World”

Ritar en karta över ett Ukraina i upplösning

1997 skriver Aleksandr Dugin sin mest kända bok. The Foundations of Geopolitics blir en bestseller i en tid då när det går som sämst för Ryssland efter Sovjetunionens fall. Det här kan beskrivas som en handbok i hur man vinner makt, frestande för folk i den ryska säkerhetstjänsten.

Även om uppfattningarna varierar om Dugins personliga inflytande på maktorganen, är det ett faktum att han vid ett uppträdande 2009 ritar en karta över ett Ukraina i förfall som innefattar de östra provinserna under beteckningen Novorossiya. Det är en beteckning som rebellerna i Donetsk och Luhansk använt på sina uniformer.

Författaren Charles Clover kände Dugin i tio år och tvivlar inte på hans påståenden om direkt kontakt med Putin och beskriver Dugin som en slags post-modern revolutionär.

Tillkomsten av The Foundations of Geopolitics går att spåra till den resa till Paris som Dugin gjorde 1990 där han träffar sin idol, den högerradikala filosofen Alain de Benoist. Under Parisresan möter Dugin även författaren Yury Mamleev, som verkat som en slags mentor på avstånd. Detta möte stimulerar Mamleev att återvända till Moskva efter 15 år utomlands – och presentera Dugin för sin vän Aleksandr Prokhanov.

En ultranationalistisk författare

Prokhanov är i sin tur en ultranationalistisk författare med goda förbindelser med högsta militärledningen som ägnar sig åt propaganda för arméns räkning. Han hade varit en ledande figur i motståndet mot Gorbatjovs reformer. Prokhanov engagerar Dugin i propagandaarbetet som leder till kuppförsöket i augusti 1991. Tesen är att Michail Gorbatjovs reformfalang vunnit den tidigare konfrontationen på grund av deras överlägsenhet när det gäller att mystifiera, missleda och manipulera folk. Helt enkelt genom att vara de bästa konspiratörerna (p. 193).

Nu mister Gorbatjov jobbet och Boris Jeltsin tillträder. Dugins samtal med generalerna under den här tiden ger honom intrycket att de förlorat riktningen till följd av kommunismens och den officiella ideologins fall. Dags att skriva boken Foundation of Geopolitics, i vilken han tillskriver Alain de Benoist huvudtesen:

the nation state is exhausted and the future only belonged to large spaces (…) strategically unified and ethnically differentiated (…) the strategic unity must be supported by the unity of the original culture.

(Charles Clover, p. 178)

Dugins idéer uppmärksammas

Bokens popularitet väcker uppmärksamhet i maktorganens inre kretsar. Där finns ett intresse av att försöka styra om ryska folkets passioner, från en västeuropeisk riktning mot en mer inåtvänd, mot Eurasien, som Dugin propagerar för i sin bok.  

Dugin kommer nu via en radikal, israelisk högerextremist i kontakt med affärsmannen Mikhail Gagolev, som är en centralfigur i en gruppering i Moskva kallad ”Luzhniki”-gruppen och med affärer fokuserade på arméns fotbollsklubb CSKA. Gruppen innehåller också en före detta ukrainsk gangster, Evgeny Giner, och Dumans vice talman Alexander Babakov. Det brittiska företaget Bluecastle Enterprises, registrerat på en av öarna i Engelska kanalen, är affärsfronten. Gagolevs bank, Tempobank, finansierar alla Bluecastles transaktioner. Gagolev börjar finansiera Dugins aktiviteter.

Nästa steg i Dugins utveckling förknippar Clover med den politiska konsulten och Kremls ”spin doctor” Gleb Pavlovsky – hans firma heter The Foundation for Effective Politics. Gleb Pavlovsky är en före detta dissident från Odessa som i den ryska dagstidningen Komsomolskaya Pravda 2001 beskrivs som en person som har ”kombinationen av cynism och en speciell begåvning för att orientera sig i informationsfältet”.

Boris Jeltsins sista år som president

Gleb Pavlovsky är 1996 känd som den ”svarta prinsen” bland Moskvas ”political technologists”. Mot alla odds har han lyckats få Jeltsin omvald, bland annat genom att framställa kommunistpartiets ledare Zyuganov som nazist i TV. Han ses även som en möjlig tillgång för Putins karriär. Dugin gör nu en U-sväng, lämnar sin gamla oppositionsroll och lägger an på Pavlovsky.

Förfallet under Jeltsins sista år som president är omfattande, förutom det förlorade kriget i Tjetjenien, ett par hjärtoperationer, irrationellt beteende.

Han styrs också i hög grad av de sju affärsmän som placerat honom på posten.

Innan det är försent måste Jeltsin ersättas, först med en premiärminister som behärskar jobbet.

Vladimir Putin visar handlingskraft

Pavlovsky arbetar utifrån publikundersökningar, bland annat av vilken filmkaraktär folk gillar bäst, och till slut står valet mellan förre inrikesministern, premiärministern Sergey Stepashin och säkerhetstjänstens chef Vladimir Putin som värvats av Jeltsin från posten som borgmästare i Sankt Petersburg till posten i KGB. Enkäterna visar att folket vill ha en tystlåten, handlingskraftig militärtyp (à la Marskalk Zhukov från andra världskriget).

Det blir Putin.

Han har bland annat visat sin handlingskraft genom att visa en scen från ett hotellrum med allmänne åklagaren Skuratov tillsammans med två nakna kvinnor på nationell TV. Detta sedan Skuratov tagit sig för att inleda en förundersökning mot Jeltsin och hans familj avseende deras (korrupta) samröre med ett schweiziskt byggföretag. Charles Clover antyder i sin bok att det var Putin som låg bakom den kuppen i egenskap av chef för säkerhetstjänsten och betonar Putins obrottsliga lojalitet mot Jeltsin.

Den här redogörelsen blev lite detaljerad och komplicerad, men syftet är att visa vilken styrmiljö Putin vant sig vid att arbeta i. När komplexiteten ökar blir tendensen att lita till ett fåtal lojala också större.

”Levers of control”

Sovjetunionen, och numera Ryssland, är ett svårt pastorat att hålla ihop och styra. Bolsjevikerna insåg tidigt att eldiga tal på torgmöten inte löser några problem. Det krävdes inbördeskrig (röda mot vita) och konfiskering av de självägande böndernas egendom för att gripa makten.

Så småningom sågs elektrifiering[1] och industrialisering som lösningen på problemet att hålla samman det brokiga riket. Hundratals nationaliteter, språk, kulturer och religioner gör det omöjligt att få fram budskapet.

Demokratisk centralism blev styrformen med åtföljande undervegetation av tricks, lögner och skenhelighet som medel att göra karriär. När du nått toppen var lyckan gjord – så länge ingen annan tog makten. Makt blev valutan som man handlade i. Stalin var mästaren på det. Kriget kom som en räddare i det avseendet att det blev legitimt att samla all makt i centrum.

Det har börjat komma litteratur med genuina berättelser från den tiden (Grossman, 2019, Shalamov, 2018), men nu, efter Sovjetunionens upplösning och ökade kontakter med omvärlden, fungerar inte längre den gamla berättelsen som bindemedel. Trots allt handlar det ju om hur alla de sovjetiska folken genomlevde fruktansvärda lidanden under kriget och kom igenom det som segrare tack vare den store ledaren och egna uppoffringar.

Oligarken föds

Det behövdes ett nytt narrativ i och med Stalins död 1953 och Chrusjtjovs tal till partikongressen 1956, som ledde till att horder av lägerfångar frigavs och själva kunde berätta.

Det gemensamma lidandet fungerar allt sämre som en sammanhållande faktor. Moderniseringen gör att det alltmer blir fråga om tjänstemannastyre som kulminerar i Gorbatjovs ”glasnost och perestrojka” (transparens och omstrukturering). Det blir ett reaktionärt misslyckat kuppförsök och en Jeltsin vid rodret som inför något som liknar marknadsekonomi.

Privatiseringen av företag ger förslagna individer möjlighet att köpa upp mängder av ”andelar” – det sägs, i huvudsak genom betalning i vodka – från de anställda som inte ser något värde i dem. Oligarken är född. Nu finns alltså en splittrad men välstrukturerad partiapparat, en väl utbyggd struktur för försvarsmakten, men en kaotisk näringslivsstruktur, som egentligen bara klarar av att leverera råvaror, och i viss mån kärnkraftsteknologi.

Gör det Ryssland mera lättstyrt?

Skyline – Moskva. Nikita Ermilov/Unsplash

Enter Putin!

Vladimir Putin studerar juridik i dåvarande Leningrad och engagerar sig sedan direkt i KGB i Dresden och Berlin.

Hemlighetsmakeri och signalering med hjälp av koder är den miljö Putin vuxit upp i. Avigsidan med att vara hemlig agent är dock att du måste avskärma sig från stora delar av verkligheten och utveckla din motståndskraft mot verklighetsbaserade, rationella argument. Samtidigt tränas du i att ljuga, vilseleda, trakassera och mörda den som gör motstånd. I hemliga operationer spelar inte etik och moral någon roll – de är till för allmänhetens bästa.

Putin visar upp sin effektivitet i hantering av politiska processer i Sankt Petersburg som medarbetare till borgmästaren, och sedan själv borgmästare där. Detta leder till att han rekryteras till Moskva och så blir han chef för säkerhetspolisen.

Folk är trötta på krig

Folket vill ha ordning efter kaoset under 1990-talet, men att få Putin vald som KGB-officer är inte lätt – det fanns ju en variation av media vid den tiden. ”Folket” (= Jeltsins konsulter) väljer dock den stränge och nästan uttryckslöse Putin. Han tillträder i augusti och ställs inför en militär kris direkt. Under ledning av den islamistiske krigshövdingen Basayev har radikala tjetjener expanderat in i Dagestan med hjälp av en invasion.

Samtidigt är ryssarna trötta på krig, och vill framför allt inte ha ett nytt gerillakrig.

Stämningen ändras när en bomb exploderar i ett hus och dödar 64 ryska gränsvakter och deras familjer. Fem dagar senare kräver ytterligare en bomb 94 offer utanför Moskva. Ytterligare två bomber, en i Moskva och en i Volgodonsk detonerar, och andra upptäcks i tid.

Tjetjenerna utmålas som terrorister och ansvariga för explosionerna.

Märkliga omständigheter

En av bomberna som inte detonerar leder till att polis lyckas gripa gärningsmännen, och Putin kommer ut i TV under den här tiden som en tuff försvarare av det ryska folket.

Men så händer något märkligt (Clover, 2016, p. 251f).

Den 24 september framträder chefen för FSB i TV och meddelar att bomben i Ryazan var en övning för FSB (tidigare KGB). Alltså en attrapp. De infångade gärningsmännen ges alibi av FSB och medborgarnas vakenhet prisas. Clover menar att det är högst märkligt att övningen utfördes så klantigt och att den expert som desarmerade bomben hävdar att det var en riktig bomb, och inte alls en attrapp.    

Duman undersöker aldrig omständigheterna kring de här händelserna. Journalisten Yury Shchekochikhin, och även en medlem av Duman, lägger fram en motion om att det ska ske en utredning i Dumans regi. Han dör 2003 med symptom som vi lärt känna som förgiftning med hjälp av radioaktivitet.

Den före detta FSB-officeren Aleksandr Litvinenko som flytt till England, skriver en bok 2002 där han anklagar FSB för att ha organiserat bomberna. Han mördas med radioaktivt gift 2006.

Det andra kriget i Tjetjenien inleds.

Lojala medarbetare

Leonid Brezhnev valde sina närmaste medhjälpare från sin hemstad Dnepropetrovsk, Boris Jeltsins kom från Sverdlovsk (”The Sverdlovsk mafia”).

Vladimir Putin tar sina från Sankt Petersburg. Lojalitet är nyckelordet. Med den nya uppsättningen medarbetare knappast varma i kläderna ”nästan stormade Dugin presidentens administration”, berättar Pavlovsky. Han har sina förbindelser hos maktorganen ”siloviki” som argument för att han är värdefull för Putin. Han tycks ha skaffat sig en position i Kreml som en person genom vilken all kommunikation ska gå. På hösten träffar han Putin och karriären tar fart – sponsorer, kontakter, öppna dörrar. Putin har intresserat sig för eurasianismen och som förste statschef utfärdar han i november 2000 sitt stöd för rörelsen.

I april 2001 är Dugin med och grundar Eurasien-partiet som tycks ha gått igenom registreringproceduren helt smärtfritt. Finansieringen kommer från Gagolevs Tempbank. På den första kongressen meddelar Dugin att partiets mål är att ”nå makt – inte kämpa om makt – att kämpa för att påverka regimen”.

Dugin:”The Russian Renaissance can only stop by Kiev”

Nästa del i Dugins äventyr är att han lyckas charma tjetjenska ledare (och ett antal gängmedlemmar i Moskva) så att Kadyrov går med på att avsluta separatismen och svära trohet mot ”Eurasia” snarare än att kapitulera inför den förstärkta armé-attacken in i Tjetjenien under andra kriget.

Idag går det att läsa i Wikipedias text om Dugin: ”in the Cremlin Dugin represents the ”war party”, a division within the leadership over Ukraine. Dugin is an author of Putin’s initiative for the annexation of Crimea. He considered the war between Russia and Ukraine to be inevitable and appealed for Putin to start intervene in the war on Donbas. Dugin said: ‘The Russian Renaissance can only stop by Kiev’”.

Det går att notera att Dugin framträder i USA:s valrörelse 2016 till förmån för Donald Trump.

För Dugin framstår politik som ett slags ”bricolage” – att använda de medel som finns till hands. Han har beskrivits som en slags ”ideologisk centrifug” och passar därmed ihop med Putin som ju aldrig varit verksam i något politiskt parti med partiprogram och liknande tillbehör. Putin är en ”operator” som ”gör” saker i nuet – men eurasianismen tycks han ha tagit till sig.

Kan de traditionella demokratierna klara av utmaningen?

Man kan verkligen undra med tanke på all den fragmentering som en radikal neo-liberal ideologi skapat i västvärlden. Den där fragmenteringen kommer i förgrunden när man tar del av aktuell den statsvetenskapliga litteratur (Bickerton & Invernizzi Accetti, 2021, Streeck, 2022) som diskuterar ”technopopulism”.

Charles Clover använder flera gånger uttrycket ”managed nationalism” för att beteckna de avigsidor som technopopulism kan föra med sig. Som organisationsforskare med inriktning på ledning genom kommunikation känner man sig i dessa dagar manad att påpeka några konsekvenser av ”technopopulism”.

Streeck (2022) utgår från att vi vet att ’technocracy’ innebär att vi överlämnar samhällsmakt till en elit med något slag av vetenskaplig kompetens. Dess legitimitet kommer från deras överlägsna kunskap och dess beslut kan bara ifrågasättas av andra experter. För oss andra gäller det att slappna av och försöka hänga med. Det är lite mera diffust vad som menas med ”populism”.

Folk knuffar undan eliten

Oftast handlar definitionerna om att folk blivit medvetna om att de förbigåtts av eliten och knuffar densamma åt sidan med hjälp av ett nya ledare som har något slag av ”mystisk” samhörighet med ”folket”.

Populism, både till höger och vänster lovar ett slags social enighet genom att politiken och staten förenar sig med folket genom att fördriva dess fiender. Bickerton och Invernizzi (2021) drar fram likheterna mellan teknokrati (tjänstemannavälde) och populism som gör en syntes möjlig, även om den förefaller logiskt omöjlig. Denna syntes, technopopulism, råder oss att överlämna styrningen till oberoende experter som inte korrumperats av politiken och inte har någon personlig eller ideologisk bindning till de gamla partierna.

Framtagning av ny ’policy’ blir då ett slags problemlösning och politiken blir ett slags ”event-management”. Vi behöver då inte längre partier i klassisk mening. Streeck (2022) diskuterar Angela Merkel som ett exempel på politiskt arbete utan någon egentlig ideologi.

Problemet i Ryssland är ju att denna syntes gått så långt att ett ”experterna” trängt undan politikerna – och att de inte är experter på något annat än maktutövning.

Moskvas statliga universitet. Foto: Unsplash

Vikten av en opposition

Efter att ha studerat alla ärenden i en kommunal nämnd under ett år på 1970-talet fann Nils Brunsson och jag (1979) att politikerna hade mindre inflytande på den praktiska politiken än de trodde och tjänstemännen hade mer inflytande de själva trodde.

Tjänstemännen styr upp vilka ärenden som kommer på dagordningen politikerna debatterar och tjänstemännen lyssnar, därefter justerar tjänstemännen något lite och genomför. På samma sätt kan man tolka svaren på frågor om relationen mellan styrelse och företagsledning i våra största företag (Jönsson, 2021).

”Knowledge is Power!” sammanfattade Rune Andersson sin erfarenhet av att först vara vd i Trelleborg i sju år och därefter två år som styrelseordförande. Det var märkvärdigt hur fort hans kunskaper om företaget blev obsoleta. Han talade om ”halveringstid” och ansåg att styrelsen inte har en chans att matcha ledningens kunskaper om vad som är bra och dåligt för företaget.

Detta har man känt till inom företagsforskningen sedan Berle & Means 1932 skrev sin legendariska bok om ägandet och den moderna företaget, följt av Chandlers mästerverk från 1977 om ”the Managerial Revolution”. En makt som styrelsen dock har är att avsätta den vd som den inte har förtroende för.

Centralisering med eliminerad opposition = ödesdigra misstag

Den makten gör att Ronnie Leten och andra svenska storföretagsledare måste finna sätt att presentera sina förslag för styrelsen så att argumenten går hem. Då duger det inte att berätta om hur komplicerat allt är. När han som vd för Atlas Copco hade blivit övertygad om att Atlas måste inrätta en service-division kom Ronnie Leten på idén att engagera universitetsforskare som påvisade att service var kontra-cykliskt. Det vill säga när det var dåliga tider och investeringarna i nya maskiner gick ner håller kunderna igång den gamla maskinparken genom att lita till service och reservdelar.

Där hade han argumentet. Service kompenserar när nyförsäljningen sackar! Styrelsen gick med på förslaget och en komplicerad process av förvärv av återförsäljare och importörer över hela världen kunde inledas. Även den mest centrala makthavare måste kunna redogöra för andra på ett begripligt sätt vad man vill göra. Då får man frågor och kritik och lösningarna blir bättre. ”Man måste hålla sig med en opposition”, sade Hans Werthén på Electrolux (och gav exempel på någon kollega västerut som inte lyckats så bra med det).

Centralisering med eliminerad opposition som kan påpeka fel leder förr eller senare till ödesdigra misstag. Problemet med demokratin idag ligger kanske snarare i partiorganisationernas oförmåga att engagera oss för abstrakta princip-program grundade i föreställningar om ett klassamhälle. Storföretagens ledare måste själva se till att de har en opposition. Sammansättningen av olika slags ”team” i företagen är en strategisk fråga.

Farliga tider

Problemet med Putin är att han inte har hållit sig med en opposition. Makten har blivit den enda valutan och ingen i hans närhet vågar säga ett knyst. Då får den bisarra idén om eurasianism utrymme att dominera hans värld. Dugin, som jag uppehållit mig mycket vid här, är ideologen som underhåller världsbilden. Han påminner inte så lite om Rasputin. Men handlingskraft grundad i hjärnspöken och drömmar om storhet genom äventyr och erövringar slutar ofta illa. En eurasier som Alexander den Store, hade visserligen en utmärkt lärare i Aristoteles men slutade sina dagar långt hemifrån.

Djingis Kahn och Timur Lenk lämnade mest elände efter sig vid sidan av några spektakulära byggnader i Samarkand. Georgiern Stalin gjorde sig en karriär som fixare av ”covert operations” för bolsjevikerna, men ogillades av Lenin och blev fördömd på partikongressen snart efter sin död.

Det som gör vår tid så farlig är att Putin har ”avskaffat” alla som kunnat utgöra en konstruktiv opposition, vilket gör eurasianismens världsbild dominant. Ukraina har ingen rätt att finnas som oberoende stat (Dugin har predikat det i årtionden).

Fredsdemonstration för Ukraina. Foto: Unsplash

Makt är den enda valutan

Makt är den enda valutan. Åt helsike med ekonomiska sanktioner! Högsta beredskap för kärnvapensektionen!

Man ändå är det mest tragiska det som drabbar individer.

Min hustru, som är polska född i en del av Polen som numera är en del av Belarus, tillbringade sina första levnadsår i arbetsläger i Kazakstan där hennes mor, heroiskt, höll henne vid liv. Hon kom tillbaka hem efter kriget – från Afrika där vänliga människor hade tagit hand om henne (och hennes mor avlidit). Fadern fick ett nackskott i Katyns massgravar.

Hon tar illa vid sig när hon ser alla dessa barn vid gränsen mellan Ukraina och Polen.

Putin och Rysslands säkerhetsintressen

Min fru var ett offer för Stalins omsorg om sovjetiska säkerhetsintressen. I enlighet med Molotov-Ribbentrop-pakten invaderade han östra Polen för att säkra ryska säkerhetsintressen någon vecka efter att Hitler invaderat från väster 1939. Nästa gång ryska säkerhetsintressen var i fara var 1956, efter Chrusjtjovs tal, såsom Polen, där fackföreningarna började ställa krav.

I hennes kvarter sköts en pojke i 12-årsåldern till döds av en rysk soldat i polsk uniform. Han hade varit och lekt hos en kompis, glömt tiden och sprang hem, där bassning från föräldrarna väntade, efter utegångsförbudets inträde.

I Ungern kom det till stridigheter på Budapests gator. Nästa hot mot Sovjet-Rysslands säkerhet var Prag-våren 1968 och så kom kollapsen 1989 med varvselektrikern Lech Walesa som ett av de stora hoten. Så var det hot från Afghanistan, Tjetjenien, Georgien och sedan 2014 Ukraina…

Det är rimligt att anta att Putin tänker att den här gången ska jag ta mig tusan lyckas med att säkra Rysslands säkerhetsintressen!

Sten Jönsson de första dagarna i mars 2022.

Referenser

  • Berle, Adolf A. & Means, Gardiner C., (1932), The Modern Corporation and Private Property. New York: Macmillan
  • Bickerton, Christopher & Invernizzi Accetti, Carlo, (2021), Technopopulism: The new Logic of Democratic Politics. Oxford: Oxford University Press
  • Brunsson, Nils & Jönsson, Sten (1979), Beslut och Handling – Om politikers inflytande på Politiken. Stockholm: Liber.
  • Brunstedt, Jonathan, (2021), The Soviet Myth of World War II: Patriotic Memory and the Russian Question in the USSR. Cambridge: Cambridge University Press 
  • Chandler Jr, Alfred D., (1977), The Visible Hand: The Managerial Revolution in American Business. Cambridge, Mass.: Harvard University Press
  • Clover, Charles, (2016), Black Wind, White Snow – The Rise of Russia’s New Nationalism. New Haven: Yale University Press
  • Etkind, Alexander (2013). ”Whirling with the Other: Russian Populism and Religious Sects”. The Russian Review62 (4): 565–588
  • Fitzpatrick, Sheila, (2022), Get your Story Straight. New York Review of Books. No 23, pp.17f.
  • Gerstein, Emma, (2004), Moscow Memoirs (övers. av John Crowfoot). London: Harvill Press
  • Goff, Krista A., (2021), Nested Nationalism: Making and Unmaking Nations in the Soviet Caucasus. Itacha, N.Y.: Cornell University Press
  • Grossman, Vasily, (2019), Stalingrad. London: Harvill
  • Hobsbawn, Etic, (2002), Interesting Times: A Twentieth – Century Life. London: Allen Lane
  • Jönsson, (2021), När Molnen Hopar sig – Svensk Företagsledning förr och nu. Göteborg: BAS
  • Sachs, Jeffrey, (2005), The End of Poverty; Economic Possibilities for Our Time. New York: Penguin
  • Sebag Montefiore, Simon, (2000), Potemkin och Katarina den stora – en kejserlig förbindelse. Stockholm: Prisma
  • Shalamov, Varlam, (2018), Kolyma Stories. New York: New York Review of Books
  • Streeck, Wolfgang, (2022), In the Superstate. London Review of Books, nr 2 pp 9 – 12

[1] Handelsminister Gunnar Myrdal förhandlade efter kriget fram ett handelsavtal med Sovjetunionen som han förväntade sig att ASEA skulle ställa upp på att leverera sin del av. ASEA vägrade eftersom volymerna skulle lägga beslag på all kapacitet.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *