Vad händer med dricksvattnet vid klimatförändringar?

Tillgång till rent dricksvatten är ett av våra mest grundläggande mänskliga behov och ett av de områden som hotas genom klimatförändringarna. I en studie med fokus på Göta Älv, som tillhandahåller dricksvatten för 700 000 personer, undersökte vi hur vetenskapliga experter bedömde risker för dricksvattnet relaterat till klimatförändringar och vilka riskhanteringsstrategier de ansåg behövdes.

I vår studie var vi intresserade av att undersöka dels vetenskapliga experters roll när det gäller att bedöma risker i samhället, dels vad dessa experter säger om hur tillgång på rent dricksvatten påverkas av klimatförändringar. Vi genomförde intervjuer med tio personer som var anställda av universitet eller myndigheter och hade expertkunskap på riskfrågor relaterade till dricksvatten och Göta Älv. Expertkunskapen kunde omfatta miljö- och fysisk planering, geologi, hydrogeologi, mikrobiologi, beredskapsplanering, kemi eller vattenteknik. Deras arbetsuppgifter sträckte sig från forskning och utveckling till samarbete, koordinering, planering, nätverkande och rådgivning.

Många faktorer påverkar

Experterna konstaterade att klimatförändringarnas effekter på tillgång och kvalitet på dricksvattnet är komplexa och innefattar ett flertal biologiska och kemiska processer. Farorna för folkhälsa och livsmedelssäkerhet utgörs av såväl virus och bakterier som kemikalier. Högre vattentemperatur orsakar ökad bakterietillväxt och därmed mer föroreningar. Kraftiga regn orsakar översvämningar vilket dels leder till att avloppssystemen blir överfyllda, återigen med bakterietillväxt som följd, dels ökar risken för jordskred som kan innebära utsläpp av kemikalier i vattnet. Även sådant som föroreningar av gödsel och saltvatten nämndes. Råvattnet, som utgörs av både grundvatten och ytvatten, behandlas idag i ett antal steg för att avlägsna föroreningar. I denna process används desinficerande kemikalier, vars användning förväntas öka och som i sig kan vara hälsofarliga.

Göta Älv har en lång historia vad gäller sjöfart och vattenkraft och relaterade risker är förknippade med översvämningar och jordskred samt livligt trafikerade landsvägar och järnväg längs älven. En lång rad av källor för föroreningar framkom: gruvindustrin, industrialiseringen, urbaniseringen, vägbyggen, husbyggen, bensinstationer, deponier, förorenad jord från tidigare industriaktiviteter och soptippar längs älvstranden, gamla övergivna rörledningar, otillräcklig reningsteknik vid vattenverk, havsnivåhöjning, avloppsreningsverk, terrorism, flygplatser och jordbruket. Hoten mot dricksvattnet ansågs öka som en följd av moderniseringen, urbaniseringen och den ökade trafiken, medan de utlösande faktorer för föreningar av dricksvattnet som nämndes var sådant som kraftiga regn, översvämningar, höjd temperatur, djur som betar nära vattnet, överfyllda avloppsledningar, trafikolyckor och olyckor vid industrier samt utsläpp från industrier. Ett återkommande ämne var det faktum att infrastrukturen för avlopps- och dricksvatten är gammal och flera experter pekade på problemet med att separera avloppsvatten och dricksvatten.

Experternas analys av situationen sammanfaller väl med vad The Intergovernmental Panel of Climate Change, IPCC, kommit fram till. De konstaterar att tillgången och kvaliteten på dricksvattnet framöver alltmer kommer att påverkas av torka, skyfall, värmeböljor och allvarliga naturkatastrofer (Bates et al 2008). Vattenburna sjukdomar ökar redan nu som en följd av att dricksvatten förorenas av giftiga kemikalier och bakterier (McMichael et al 2006). En indirekt effekt handlar om att klimatförändringarna driver på en ökad användning av bekämpningsmedel i jordbruket med giftläckage till grundvattnet som följd (Steffens et al 2015).

Övergripande samordning behövs

Extrema vädersituationer är en risk som har uppmärksammats av IPCC, vilket kräver strategier för anpassning och olika åtgärder för att minska sårbarheten (Wols & van Thienen 2016). Ett problem som experterna lyfte fram i det här sammanhanget gällde infrastrukturen för riskhantering, då Sverige saknar en övergripande strategisk plan för fysisk planering inför klimatförändringarna. För många myndigheter och för många organisationer är inblandade, ansåg de. Förutom Livsmedelsverket, som har det övergripande ansvaret för vattenkvaliteten, gäller det även Meteorologiska och hydrologiska institutet, Kemikalieinspektionen, Geologiska institutet m.fl. Vattenhanteringen är beroende av regional logistik och organisation och ska anpassas till lagar och regler. Kommunerna har också ett ansvar, genom att de är ålagda att organisera distributionen och hanteringen av dricksvatten lokalt. Experterna ansåg att det nuvarande regleringssystemet, som lägger ansvaret på den lokala nivån, är ineffektivt. Tjänstemän ”drunknar i dokumentation” och olika finansierings- och styrningsprinciper kommer i konflikt med varandra, menade de.

Dessutom är vattenverken gamla och små kommuner saknar nödvändig kompetens och resurser. Experter nämnde också att det händer att de nationella målen ibland kan gå på tvärs med lokal riskhantering, t.ex. när miljömål ställs mot folkhälsomål. Slutligen nämndes avsaknaden av alternativa vattenreservoaren som ett problem.

Den politiska viljan

Våra resultat visar på en klyfta mellan vetenskaplig kunskap om klimatförändringens effekter och anpassningskapacitet på den lokala nivån. Hjerpe et al (2015) identifierar tre utlösande faktorer för politiskt engagemang när det gäller klimatanpassning: institutionella incitament, relativ politisk vikt och politiskt ledarskap. Om medborgare saknar kunskap i en särskild politisk fråga, om de är oengagerade och om de har hög tilltro till att en tjänst tillhandahålls på ett effektivt sätt, finns det mycket liten press på politiker att lyfta frågan. Experterna var eniga om att dricksvatten är en sådan lågprioriterad fråga. De menade att dricksvatten är något som tas för givet och att det därför inte ligger högt på den politiska agendan.

En fråga vi ställde gällde om det finns risker som får för mycket respektive för lite uppmärksamhet. Generellt ansåg experterna att det var fler risker som negligerades än som överdrevs, och ansåg sin egen roll vara att påvisa dessa risker. Risker som experterna ansåg överdrevs när det gäller dricksvatten var t.ex. radon och Bisfenol A samt risker förknippade med jordbruk, som bekämpningsmedel och missfärgning av vatten från organiskt material. Risker som de istället menade borde uppmärksammas mer var kemikalier, jordskred och marksättningar, dåliga markförhållanden, eftersatt underhåll av rörledningar, transporter till lands och sjöss, brist på reservvatten och olyckor, exempelvis i trafiken.

Tidigare forskning visar att det är nödvändigt att arbeta tvärvetenskapligt så att kunskaper från naturvetenskap och samhällsvetenskap kan kombineras och integreras på ett effektivt sätt (Wainright 2010). Tillgången på säkert och tillräckligt dricksvatten handlar om social organisering och förvaltning vad gäller tekniska lösningar för vattenhantering; produktion och distribution av dricksvatten; riskbedömning, planering och förutseende, baserat på värderingar av behov, vinster och sårbarhet – allt inom ett politiskt regelverk.

Lösningarna

Vad hade experterna då för förslag på lösningar för att bättre kunna möta hoten mot dricksvattnet?

Betydelsen av effektiv planering var något som betonades av alla experterna. De ansåg t.ex. att klimateffekterna kunde mötas genom att man tar hänsyn till risken för översvämningar vid nybyggnation och genom att man anlägger våtmarker och vattenreservoarer. Annat som påpekades var att befintliga vattenverk behöver ny reningsteknik, att man behöver ha kontroll på kreaturshälsan och se till att djur inte betade för nära älven. Något som flera nämnde var att det var riskabelt att förlita sig på en enda vattenresurs, som Göta Älv, och att det borde finnas alternativa dricksvattenkällor, t.ex. mindre grundvattenreservoarer. Över huvud taget förordades breda lösningar:

Den klassiska metoden är att fokusera på tekniska system; man ser på utsläpps- och inflödespunkter, hinder i vattenverk, leveransförmåga. Sådana typer av frågor är naturligtvis avgörande. Sedan finns det mjukare metoder som hänger samman med samhällsplanering, beredskapsplanering, begränsningar av privata företag, till exempel när man inrättar vattenskyddsområden och reglerar dem. (Intervju)

Även om vattenförsörjning i grunden är de enskilda kommunernas ansvar, hänger riskhantering på ett komplext samarbete mellan lokala, regionala, nationella och europeiska myndigheter. Samarbete och planering behöver därför ske över den lokala nivån, samtidigt som de beslut som tas av politiker måste uppfattas som relevanta av medborgarna. De överlappande och ibland motsägelsefulla ansvarsområdena för att säkra tillgång till rent dricksvatten uppfattas av experter som i behov av nya former av kunskapsintegration, i kombination med mer effektiv myndighetssamverkan, baserad på en tydlig uppdelning av ansvar mellan olika aktörer, såväl nationella som regionala och lokala. Några experter föreslog inrättandet av en ny övergripande myndighet, medan andra efterfrågade större statlig styrning genom länsstyrelserna. Experterna betonade det stora behovet av samarbete i ett helhetsperspektiv, övergripande förståelse, utbildning och tvärvetenskapliga arbetssätt för att få en balanserad kunskap och hållbara lösningar.

Åsa Boholm, professor i socialantropologi, Gothenburg Research Institute och Institutionen för globala studier

Madeleine Prutzer, forskningsassistent, Gothenburg Research Institute och Institutionen för globala studier

Blogginlägget bygger på artikeln Experts’ understandings of drinking water risk management in a climate change scenario.

Referenser

Bates, B.C., Kundzewicz, Z.W., Wu, S., Palutikof, J.P. (Eds.), 2008. Climate change and water. Technical paper VI. Intergovernmental Panel on Climate Change.

Hjerpe, M., Storbjörk, S., Alberth, J., 2015. ”There is nothing political in it”: Triggers of local political leaders’ engagement in climate adaptation. Local Environ. 20(8), 855-873.

McMichael, A.J., W9oodruff, R.E., Hales, S., 2006. Climate change and human health: Present and future risks. Lancet 367 (9513), 859-869.

Wainright, J., 2010. Climate change, capitalism, and the challenge of transdisciplinarity. Ann. Assoc. Am. Geogr. 100(4), 983-991.

Wols, B.A., van Thienen, P., 2016. Impact of climate on pipe failure: Predictions of failures for drinking water distribution systems. Eur. J. Transp. Infrastruct. Res. 16(1), 240-253.

 

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *