Vad är actor-network theory?

På Gothenburg Research Institute studerar forskare olika samhällsfenomen, ofta med teoretisk utgångspunkt i en ansats som kallas actor-network theory. Här ger Barbara Czarniawska en kort introduktion till ansatsen samt lästips för den som vill fördjupa sig mer.

1981 skrev Michael Callon och Bruno Latour ett kapitel i boken Advances in Social Theory and Methodology: Toward an Integration of Micro and Macro Sociologies (redigerad av Karin Knorr Cetina och Aaron Cicourel). Kapitlets titel var ”Unscrewing the big Leviathan or how do actors macrostructure reality and how sociologists help them to do so”. Callon och Latour inledde kapitlet med att citera 1600-talsfilosofen Thomas Hobbes’ idé om att en samhällsordning endast var möjlig genom ett kontrakt mellan individer som skapar en enhet, vilken genom en talesperson förklarar dess vilja. På detta sätt föds en Leviatan, en makroaktör som tycks vara mycket större än individerna som ingår i den, men som trots allt ändå bara är ett nätverk av dessa individer.

Michael Callons och Bruno Latours poäng var att skillnaden mellan mikroaktörer och makroaktörer inte var deras naturliga storlek, utan resulterade från förhandlingar och föreningar. Tyvärr visste man inte tillräckligt om hur makroaktörer skapas. Dels därför att makroaktörer presenterar sig genom sina talespersoner som odelbara och solida. Dels för att forskare inom samhällsvetenskaperna har en tendens att beskriva makroaktörer på ett sätt som förstärker denna bild.

Greimas’ aktant teori

Två inspirationskällor kan skönjas i Callons och Latours kapitel, liksom i många av deras senare verk. Den första är ”aktant teori” som först presenterades av den fransk-litauiska semiologen Algirdas Greimas. Han pratade om narrativa program, det vill säga förändringar av tillstånd hos ett subjekt producerade av ett annat subjekt, vilket nödvändigtvis inte behöver vara en person. Därför bytte han ut den vanliga termen ”karaktär” mot termen ”aktant”, som betyder allt som gör något, eller någon eller något som en handling riktas mot. En sådan term syftar därför inte bara på människor utan också på djur, objekt och idéer (kvasi-objekt). I en berättelse kan aktanter byta roller: en aktant kan tillskansa sig en karaktär och bli en riktig aktör, medan andra förblir ett objekt för dess handingar. Dessutom, i ett berättelsenarrativ, följer olika program på varandra i en logisk följd som skapar en narrative trajectory – en narrativ bana.

Aktanter och narrativa program kunde hjälpa till att bättre beskriva hur makroaktörer konstrueras.

Greimas teori blev attraktiv för forskare som studerade vetenskap och teknologi eftersom de ville upphöja maskiner och artefakter till en mer betydelsefull position i sina beskrivningar. De kände sig kringskurna av traditionella koncept som ”aktör” och ”handling” vilka så tydligt antog att det fanns en mänsklig karaktär som handlade med en avsikt. Aktanter och narrativa program kunde hjälpa till att bättre beskriva hur makroaktörer konstrueras.

Greimas modell är särskilt synlig i Bruno Latours artikel Technology is society made durable (1992). I den beskrev Latour Kodakkamerans uppfinning och den samtida framväxten av en massmarknad för amatörfotografi som en sekvens av program och anti-program. Varje gång ett anti-program uppkom eller introducerades av en konkurrent, lyckades Eastman Kodak rekrytera nya aktanter till sitt nästa program. På det här sättet blev Eastman Kodak en viktig aktör, en makroaktör – men bara i slutet av historien. I motsats till heroiska narrativ där framgång tillskrivs en hjältes inneboende egenskaper, fanns det inget i Eastman Kodaks natur från början som gjorde det möjligt att förutse dess slutliga framgång. Kodak var en aktant som alla andra, och företaget blev en aktör för att det lyckades med att rekrytera många andra aktanter till deras sak. Men många gånger under historien skulle Eastman Kodak kunnat ha gått samma öde tillmötes som många andra entreprenörer som gick i konkurs. Och idag är Eastman Kodak ingen makroaktör, om man skulle fortsätta berätta företagets historia.

Framgång = förening

En sammanfattning av detta tillvägagångssätt som blev känt som ANT, skulle alltså kunna vara: börja med att identifiera aktanter (de som gör/de som påverkas) och sedan följ aktanternas bana, i en serie av program och antiprogram, tills de blir aktörer med en relativt stabil och solid form. Vilka aktanter har möjlighet att bli aktörer? De med program som framgångsrikt kan neutralisera antiprogram; eller de med antiprogram som vinner. Framgång, säger Latour, är detsamma som förening: formandet av nätverk av aktanter som kan presentera sig själva som en makroaktör.

Men hur är det möjligt för många att bli en? För detta behövs översättning, en process som inte är begränsat till konstruerandet av makroaktörer, men som är nödvändigt för deras konstruktion. Här gör en annan viktig inspirationskälla för ANT entré: begreppet översättning så som det presenterades av Michael Serres och som först applicerades inom sociologi av Michael Callon (1975). Begreppet har blivit känt för engelskspråkiga akademiker via Michael Callons berättelse om hur fiskare och forskare försökte – och lyckades – rekrytera pilgrimsmusslor i deras nätverk och därmed skapade makroaktören ”kultiverade pilgrimsmusslor”.

Under åren har ANT blivit ett bra exempel på hur en idé färdas och översätts okontrollerat. Aktör-nätverk teorin har omväxlande tolkats som att handla om ”aktörer och deras nätverk”, ”aktörers nätverk” och ibland har det fästs vid vilket koncept som helst som en författare råkade gilla vid tillfället.

Vid inledningstalet på workshoppen ”Actor network and after”, vid Keele University i juli 1997, kommenterade Bruno Latour själv alla olika tolkningar av teorin: ”Det är fyra saker som är fel med actor-network theory: ordet aktör, ordet nätverk, ordet teori, samt bindestrecket!”. Man kan notera att Latour inte förklarade just vad som var fel med bindestrecket, så det kan behållas. Det viktiga är att det heter ANT, dvs. myra, som har sina ögon fästa på marken.

Läs mer om ANT i:

Czarniawska, Barbara och Hernes, Tor (red.) 2005) Actor-Network Theory and organizing. Malmö/Copenhagen: Liber/CBS Press.

Latour, Bruno (2012) ”What’s the story? Organizing as a mode of existence. I: Passoth, Jan-H; Peuker, Birgit och Schillmeier, Michael (red.) Agency without actors? New approaches to collective action. London: Routledge, 164–177.

Latour, Bruno (2012) Artefaktens återkomst: ett möte mellan organisationsteori och tingens sociologi. Stockholm: Santérus Förlag.

Czarniawska, Barbara (2017) Actor-Network Theory i Langley, Anne och Tsukas, Haridimos (red.) The SAGE handbook of process organization studies. London: Sage, 160-173.

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *