Restaurangens nya guldålder (del 2/2) – Vem är den svenske ”foodien”?

Vad är egentligen en ”foodie” och vad utmärker den svenske ”foodien”? Sofia Ulver, docent i marknadsföring vid Ekonomihögskolan, Lunds universitet, fortsätter här sin analys av den ökande restaurangkonsumtionen.

Läs första delen av hennes analys här.

(Den här texten publicerades först i Konsumtionsrapporten 2017)

Foodiekulturen och restaurangscenen

Foodies” är självfallet ingen vetenskaplig konsumentkategori som går att identifiera med DNA-test, utan ett begrepp som försöker fånga just de senaste två decenniernas starkt ökande matintresse. Foodies blir då ett samlingsbregrepp för de konsumenter som när ett väldigt starkt matintresse (se till exempel Ulver 2015; Cairns, Johnston, and Baumann 2010) och begreppet i sig möjliggör för forskare, journalister, bloggare, företag och konsumenter i största allmänhet, att tala om hur grupperingar och dess individer praktiserar sitt intresse.

Foodies skiljer sig väldigt mycket åt i just hur de praktiserar sitt matintresse; vissa älskar att laga mat, andra föredrar att äta andras mat, vissa blir experter inom specifika matområden (till exempel raw food), andra intresserar sig mest för den innovativa restaurangscenen, och vissa göra alla dessa saker samtidigt i olika kombinationer. Men det finns ändå vissa saker som kännetecknar den samtida västerländska foodie-kulturen mer än andra. De kan tema­tiskt sammanfattas som ett starkt fokus på; det lokala, det närproducerade, det organiska och ekologiska, det säsongsstyrda, experimenterande, etniska urpsprung, gourmet, delikatesser och hantverksmässighet. Dessa kännetecken har identifierats i flertalet forskningsstudier (till exempel Ulver och Klasson 2018; Klasson och Ulver 2014; Ulver 2015; Johnston och Bau­mann 2010; Hollows 2003b), men har för gemene man sannolikt varit tämligen lätta att snappa upp i den uppsjö av matfokuserade TV-program och tidningar som kommit under de här åren, och inte minst den storskaliga marknadskommunikation som samtidigt lanserats av livsmedelsföretag, handels- och restaurangkedjor. Men oavsett vilken sorts foodie en är, är intresset för vad som händer i restaurangvärlden alltid stort, och de som har möjlighet att ut­forska detta på egen hand—framför allt på kvällarna då restaurangernas profilmenyer plockas fram—beskrivs ofta som ”de som har koll” av andra foodies.

Generellt brukar samhällsvetare tala om foodies som tillhörande en urban och kreativ medelklass och här ser vi detta mönster bekräftas på olika sätt.

Men vilka är det som mer regelbundet går på restaurang på kvällen i större grad än andra? Om vi tittar på data från SOM-institutet på hur konsumenter i åldrarna 16-85 har svarat på en enkät om sina restaurangvanor så är de som säger att de går flera gånger i veckan 2,45 pro­cent (se tabell 1). Detta motsvarar ca. 194 000 av den vuxna befolkningen (i Sverige är ca 7 910 000 mellan 18-65 år) och ger uppenbara avtryck i restaurangbranschen. Generellt brukar samhällsvetare tala om foodies som tillhörande en urban och kreativ medelklass (Johnston och Bauman 2010), och här ser vi detta mönster bekräftas på olika sätt. Det är relativt unga människor som går frekvent på restaurang på kvällen och det är ett urbant fenomen där 45,5 procent bor i Stockholm, Göteborg eller Malmö, jämfört med 17 procent i hela populationen. Mycket riktigt är också höga tjänstemän/kvinnor och personer med ledande befattning över­representerade, likaså högutbildade, och de tjänar mycket mer än genomsnittet.

Utifrån ett forskningsperspektiv är informationen om kön och nuvarande samt tidigare sam­hällsklass extra intressant. Vad gäller kön är det jämlikt mellan män och kvinnor (49 procent män och 51 procent kvinnor) vilket är något vi ska återkomma till i nästa avsnitt, och det motsäger det traditionella könsrollsmönstret att män har haft långt större frihet att utnyttja städerna (och världen!) medan kvinnor varit förpassade till hemmet (Thompson och Tamb­yah 1999). Så, åtminstone i Sverige tar kvinnliga restaurangfoodies för sig av det ökade (och inte minst förbättrade) restaurangutbudet. Däremot stämmer siffrorna om socioekonomisk indelning väl överens med den bild som kvalitativa foodie-studier tecknar; att foodie-livsstilen är del av något vi kan kalla en generell ”kollektiv klassresa” för västvärldens lägre till högre medelklass, men också att det är just en mer priviligerad medelklass som vill och kan prakti­sera sitt restaurangintresse. I tabell 1 ser vi att den frekvente restaurangbesökaren mer sällan kommer från arbetarklassen än andra, och att – om hen mot förmodan är född arbetarklass – mer ofta lämnar den för mer socioekonomiskt priviligerade samhällsklasser.

Tabell 1 : ”Restaurangfoodies” i Sverige: Respondenter som besöker restaurang/pub/bar under kvällstid och övriga respondenter (N=9279)

Respondenter som besöker restaurang/pub/bar kvällstid flera gånger i veckan (N=222) Övriga respondenter (N= 9057) Demografiska variabler Ålder (M)*** 39,4 52,4 Kön (andelen män) 49,3% 47,5% Etnicitet (andelen utländska medborgare)*** 13,3% 8,2% Civilstatus (andelen som är ensamstående)*** 44,5% 28,9% Utbildning (andelen som studerat vid högskola/ universitet)*** 60,3% 42,1% Hushållets totala årsinkomst (Md)*** 650000 450000 Politisk åskådning Vänster-Högerskalan (M) 3,13 3,08 Bostadsförhållande Andelen som hyr bostaden* 35,6% 26,8% Bostadsort (andelen som bor i Stockholm, Göteborg eller Malmö)*** 45,5% 17,0% Socioekonomisk indelning Andelen höga tjänstemän eller personer med ledande befattning*** 30,7% 17,1% Nuvarande samhällsklass*** Arbetarhem 27,2% 39,7% Jordbrukarhem 1,5% 3,0% Tjänstemannahem 38,8% 38,5% Högre tjänstemannahem 18,4% 10,6% Företagarare 14,1% 8,3% Uppväxtklass*** Arbetarhem 42,6% 52,6% Jordbrukarhem 2,5% 11% Tjänstemannahem 28,7% 22,1% Högre tjänstemannahem 13,9% 6,2% Företagarare 12,4% 8,1% Välbefinnande Nöjd med livet (M) 3,39 3,29 Hälsotillstånd (M) 7,77 7,44 Mat och dryck relaterade variabler Druckit alkohol (M)*** 5,71 4,60 Varit berusad (M)*** 3,91 2,05 Köper mat för mer än 4000 kronor i månaden*** 35,9% 23,3% Följande signifikansnivåer har testats: ***p<.001; ** p<.01;* p<.05; M = Medelvärde; Md = Median. För att testa om skillnaderna mellan grupperna är statistiskt signifikanta/säkerställda har Pearson Chi-2 använts för variabler som mätts genom andelar och medianer, medan t-test har använts för variabler som mätt medelvärden. Skalstegen för medelvärden är enligt följande; Ålder 16-85 år; Vänster-höger-skalan 1-5 (”Klart till vänster” – ”Klart till höger”; Nöjd med livet 1-4 (”Mycket nöjd” – ”Inte alls nöjd”); Hälsotillstånd 0-10 (”Mycket dåligt” – ”Mycket gott”; Druckit alkohol senaste året, Varit berusad 1-7 (”Ingen gång” – ”Flera gånger i veckan”). Källa: SOM-Institutets nationella undersökning 2016

De frekventa restaurangbesökarna utgörs dubbelt så ofta av individer som vuxit upp i högre tjänstemannahem och identifierar sig oftare så också nu som vuxna. Även att komma från, och till, ett ”egenföretagare”-hem är vanligare bland de frekventa restaurangbesökarna. Vad vi kan säga utifrån detta är att människor som ofta går på restaurang generellt sett har varit, är, och har blivit, mer socioekonomiskt priviligerade än genomsnittsbefolkningen i stort.

Sammanfattningsvis ger statistiken (se tabell 1) en ”livsnjutare”-bild av den frekvente restau­rangbesökaren i att hen till exempel tillåter sig att dricka sig berusad oftare än andra, lägger betydligt mer pengar på mat än andra i månaden, och säger sig vara både mer hälsosam och mer nöjd med sitt liv. Ett citat från min kvalitativa forskning om foodies sammanfattar, kan­ske bättre än siffrorna, denna inställning till livet:

”Jag tror inte att mat bara liksom är ett matintresse punkt, utan att man är intresserad av mat hänger oftast ihop med att man har en ganska generös liksom genomgående personlighet eller livsapproach liksom. Oftast, om man är matintresserad så är man sällan snål vad det gäller pengar också. Jag tror att man märker liksom, man kan nog se ett mönster där liksom att man dras till en viss typ av människor som inte liksom är, vad ska man säga, är giriga eller snåla liksom. Just för att man stäm­mer liksom bättre ihop med den personligheten för att det är så viktigt i det [foodie]livet att man unnar sig grejer och i sin tur tycker om, att man uppskattar en vällagad liksom maträtt och…man går ut och man bjuder på sig själv. Det är så mycket sånt som är så relaterat till varandra, liksom. Och jag tror jag drar till mig sådana människor, och jag är en sådan person själv, och jag tror att jag också dras till den typen av människor. Ja, jag skulle nog säga att i grunden, jag skulle nog inte direkt kunna ha en djup relation med någon som är totalt ointresserad av mat, liksom.” (Elsa, 24 år, Lidingö)

Trender som driver på

Det finns en uppsjö av kända konsumtionstrender och makrodemografiska förändringar uti­från vilka en skulle kunna diskutera restaurangens nya guldålder; till exempel växande plån­böcker, den ökade omstruktureringen av medelklassen, fler singelhushåll, ökat hälsofokus, delningsplattformarnas uppkomst, dematerialisering, ökad uppmuntran av hedonism, och narcissifiering av kulturen, bara för att nämna några. Här nedan väljer jag emellertid att ko­rtfattat belysa några specifika teman som har framträtt med extra tydlighet i mina pågående, kvalitativa analyser av foodie-kulturen; könsomkodningen, den nygröna upplevelsekonsum­tionen, den nynordiska maten, rankningskulturen och den digitaliserade måltiden.

Kökets könsomkodning

Det kommer då och då nya siffror om hur fördelningen av arbetet i köket förändras från att vara ”kvinnogöra” under patriarkala maktstrukturer (till exempel Bourdieu 1999, 1984; DeVault 1994; Barthes 1979; Douglas 1975), till att män nu lagar var tredje måltid i hemmet (Holm et al 2015). På senare tid har fler och fler forskare också diskuterat en eventuell up­plösning av könskoder i allmänhet (till exempel Connell 2005) och i matlagning i hemmet i synnerhet (Klasson och Ulver 2015; Szabo 2012; 2013; 2014; Swenson 2009). De gemen­samma slutsatserna har å ena sidan varit att den ”nye mannen” vill se jämställdhet i hemmet och köket, men å andra sidan att han tar tydligt avstånd från feminint kodade matlagning­spraktiker; till exempel husmorsmatlagning som symboliserar ett nödvändigt måste snarare än lust och nöje (Hollows 2003ab). Det tycks också råda ett manligt tolkningsföreträde— en sorts androcentrism (Neuman 2016) eller hegemonisk maskulinitet (Klasson och Ulver 2015)—som ”skriver” det kulturella manus för hur foodies och kockar ”skall” vara, tycka och bete sig för att de ska få respekt. Dessa manus är i sin tur dessutom starkt maskulint kodade och därför svårare för kvinnor att bemästra och ännu mindre skriva själva (Ulver och Klasson 2018; Cairns et al. 2010). Då är det kanske inte så konstigt att det fortfarande är en extrem majoritet av Sveriges kockar, och givetvis då också vinnare av prestigefulla kocktävlingar, som är män, och att det bara är i offentliga verksamheter—som till exempel skolkök—som kvinnliga kockar dominerar (86 procent kvinnor kontra 14 procent män) (Kommunal (2016) i DN (2017)). Att skolköken dessutom tycks rymma de husmorsassociationer som den ”nya mannen” så tydligt vill ta avstånd från, lär inte höja statusen för feminint kodad matlagning eller för kvinnor som lagar mat.

Solo-bokningarna i England  har ökat med 62 procent på två år vilket i sin tur har bidragit till att en stark trend inom restaurangarkitektur är att inreda med en bardisk fram­för köket där soloätarna med nöje sitter.

Men i motsats till dessa lite dystra utsagor om maskulinitetens övertag, nu också i hem­maköket, finns det i min pågående forskning mycket som tyder på att de unga, svenska, kvinnliga foodisarna upplever sig mycket mindre inlåsta i de specifikt feminint kodade po­sitioner som Cairns et al (2010) fann begränsande för sina kanadensiska kvinnliga foodies. Kanske kan det förklara varför vi nu ser att trenden sedan framför allt 2014 är att kvinnor utgör en ökande andel av de högfrekventa restaurangbesökarna på kvällstid, och att de 2016 till och med går om männen (se figur 6). Detta skulle kunna betraktas som något av en liten jämställdhetsrevolution, åtminstone om en väljer att se det ur perspektivet att kvinnor nu nyttjar dessa attraktiva, konsumtionsplatser inte bara utanför hemmet utan också på kvällen vilket—till skillnad från det mer ”nödvändiga” lunchrestaurangbesöket—kan tolkas som ett val baserat på egen njutning.

Figur 6. Andelen kvinnor och män som besöker restauranger och/eller pubar under kvällstid flera gånger per vecka under perioden 2006-2016 (med trendlinje för män respektive kvinnor).

Källa: SOM-Institutet nationella undersökning 2006-2016

Den nygröna upplevelsekonsumtionen

Restaurangerna har också ridit på den nygröna (Ulver 2012) megatrenden som har omfamnat miljömässig och social hållbarhet, djurvälfärd, nykollektivism och solidaritet. Med en konsu­mentkulturell tipping-point runt 2006 spred sig dessa värden i den globala medelklassen, och näringslivet. Som kulturella värden manifesterades de i sin tur på marknaden genom fokus på att kunna erbjuda konsumenter autenticit, hållbarhet och delaktighet och materialiserades av arketypen hipstern. Materiellt ägande och statisk konsumtion har i denna megatrend (som skiljer sig från den ”gammelgröna” rörelsen på 1960-70-talen genom att den nygröna är lib­eralt mainstreampolitisk snarare än vänsterdriven) har kommit att stigmatiseras till fördel för en mer flytande konsumtion baserad på upplevelser och tillgänglighet (Bardhi och Eckhardt 2017) . Tillsammans med vad som på 1990-talet introducerades som framväxten av en experi­ence economy (Pine och Gilmore 1999) och att människor konsumerar mer upplevelser per se (Konsumtionsrapporten 2017) har den nygröna trenden varit en naturlig (i dubbel bemär­kelse) del i restaurangupplevelsernas växande attraktionskraft.

“The new nordic” och “den nya nordiska vardagsmaten”

Mat- och restaurangintresset i Sverige har sannolikt hjälpts på av att nordisk mat under 2000-talet har hamnat i internationell fokus. Under 2010-2012 var new nordic, som det ofta kallas eftersom det blivit något av ett internationellt varumärke (till för att öka utländsk turism bl.a.), kanske inne i sin mest intensiva tillväxtfas. Enligt Leer (2016), som följt new nordic’s utveckling arbetade det nordiska köket upp ett världsomspännande rykte som in­novativt och kulturhistoriskt autentiskt samtidigt som flera New Nordic-profilerade restau­ranger i framför allt Köpenhamn och Stockholm vann internationella, prestigefulla priser och toppade rankningslistor som San Pellegrino’s ”World’s 50 Best Restaurants”. Med new nordic-flaggskeppet Noma i fören, och till exempel Magus Nilssons Fäviken i hälarna, kom därmed det nordiska köket i mångt och mycket att sätta agendan för hur fin-krogarnas in­novativa avsmakningsmenyer skulle se ut i storstäderna runt om i världen (till exempel Alinea i Chicago och Atera och Aska i New York). New nordic var ursprungligen ett, av de nordiska regeringarna, officiellt subventionerat manifest (Norden 2004) signerat av några av nordens mest profilerade kockar (till exempel Mathias Dahlgren och René Redzepi). Manifestet var en politisk, ekonomisk, och kulturell överenskommelse summerad i tio punkter av konkret kulturellt innehåll kring “renhet, säsong, etik, hälsa, hållbarhet och kvalitet” med syfte att bli den regionalt föredragna dieten och kunna ge underlag till policies och regleringar i de skandinaviska ländernas matsystem. Sedan 2004 har så den nynordiska maten, som med tiden kommit att sippra ner från finrestauranger till vardagsmatlagning i hemmen, skapat ett synbart nordiskt, kollektivt självförtroende inom en bransch där man tidigare varit margin­aliserad ur ett internationellt perspektiv. Ett självförtroende som i sin tur säkert har bidragit i den lyckosamma restaurangmobiliseringen som har skett i Sverige under de senaste åren, med eller utan nynordisk mat på menyn.

San Pellegrino har utmanat Michelin-guidens mer konservativa kriterier som oklanderlig service och perfektion, och istället listat restauranger högst som visat på avantgardism, inno­vation, nytänkande och rebellism.

Rankningsinstitut och pristävlingar

Det finns mig veteligen inga samlade källor på hur mycket rankningsinstituten och pristäv­lingarna inom mat och restaurang har ökat de senaste åren men ur ett medie- och konsu­mentperspektiv spelar de stor roll för hur restauranger värderas, skapar samtal, och förändras (Johnson et.al. 2005; Cotter och Snyder 1998). Den årliga annonseringen av Michelin-stjärnor drar alltid mycket medial uppmärksamhet (Jönsson 2012), och sedan 2010 har ord som “stjärnregn” cirkulerat i dessa sammanhang för att beskriva framgången för svenska res­tauranger.

Men om Guide Michelin har åren och legitimiteten på sin sida så har den fått flera viktiga konkurrenter, eller komplement, på senare år, som visar på något av ett paradigmskifte för vad som ska belönas och inte belönas. San Pellegrino, som är ett listformat snarare än gra­deringsformat, har här utmanat Michelin-guidens mer konservativa kriterier som oklanderlig service och perfektion, och istället listat restauranger högst som visat på avantgardism, inno­vation, nytänkande och rebellism. San Pellegrino’s genomslag har satt helt nya värden i fokus och lockat yngre människor till restaurangvärden, både som gäster, kockar, sommelierer, och servicepersonal. Att locka yngre besökare har också blivit ett nytt självändamål (vad kan vara ett bätre sätt att garantera att restaurangintresset hålls vid liv på lång sikt?) för den avantgard­istiska restaurangvärlden där till exempel när Restaurang Noma inför sin nyöppning våren 2018 erbjöd studentbokningar med kraftigt nedsatta priser (1000 dkr totalt för avsmaknings­menyn och vinpaket) jämfört med sina andra bokningar (2700 dkr för avsmakningsmenyn utan vinpaket inkluderat).

Den digitala måltiden

Sist men inte minst måste också nämnas digitaliseringen som påhejande trend till restaurang­ernas nya guldålder. Foodies, är generellt sett väldigt upptagna med att sprida sitt intresse och rekrytera nya ”medlemmar” till foodiekulturen. I linje med nutidens högt värderade public­itetsvärde (Arvidsson och Caliandro 2016), som innebär att istället för som i gemenskaper värdesätta interaktion, diskussion och gemensam identitet kring till exempel ett specifikt var­umärke, värdesätter man nu i publik den publicitet ens publicerade bilder på vissa symbol­iska varumärken (i foodie-fallet till exempel besök på vissa rankade restauranger) kan skapa för flera olika situationer av (foodie)identitetsskapande. Bilderna från restaurangbesök som foodies lägger ut på på sina bloggar eller till exempel Instagram, med expertkunskap i vilka hashtags som ska användas, blir då del i ens egen samlade, publika identitet, vilket betyder att själva bilden är väldigt viktig. Detta har gjort att restauranger bör börja tänka på sin inredn­ing och belysning för att bilderna skall bli snygga att publicera trots att en bara tar bilderna med ens mobiltelefon. I min empiriska data finns till exempel flera exempel på foodies som väljer bort vissa restauranger för att deras belysning skapar mobilskuggor över tallriken, och därmed inte kan bidra med något publicitetsvärde.

En annan anledning till att vilja blogga om eller instagramma sina restaurangupplevelser är för att dela måltiden med andra, i linje med det individualistiska samhällets nya lösningar på delningskultur (Belk 2010). Andelen ensamhushåll i västvärlden, och inte minst i Sveriges tre största städer, ökar och fler äter därför ensamma, vilket har öppnat upp för delningsplattfor­mar som till exempel Eat n’ Meet (där en kan få matintresserat middagssällskap på resande fot), men också att restauranger oftare har gemensamma bord där du placeras med andra gäster du (antagligen) inte känner.

I min empiriska data finns till exempel flera exempel på foodies som väljer bort vissa restauranger för att deras belysning skapar mobilskuggor över tallriken, och därmed inte kan bidra med något publicitetsvärde.

Men en intressant trend är att restaurangfoodies (som dessutom, enligt tabell 1, i högre grad än den övriga populationen är ensamstående) ofta väljer att äta själva p.g.a. av att de då kan fokusera på, och diskutera, maten och vinet mer i detalj tillsammans med sommelieren, serveringspersonalen och kocken. Enligt restaurangbokningsplattformen Open Table har till exempel solo-bokningarna i England ökat med 62 procent på två år vilket i sin tur har bidragit till att en stark trend inom restaurangarkitektur är att inreda med en bardisk fram­för köket där soloätarna med nöje sitter (Food & Friends 2017). Det är inte heller svårt att tänka sig att det digitala sällskapet av ens mobil och publicitetsvärdet i att dela spännande bilder realtid (utan att förolämpa någon middagspartner) gör soloupplevelsen extra värde­full för den hängivna restaurangfoodien.

Slutsatser

I denna fördjupning har jag presenterat statistik och forskning som stödjer tesen att vi be­finner oss i något som skulle kunna kallas restaurangens nya guldålder. Visserligen står bran­schen samtidigt inför stora företagsekonomiska utmaningar (dålig lönsamhet är fortfarande mer regel än undantag och det är svårt att rekrytera folk till branschen och locka studenter till utbildningar) men även om alla restauratörer inte kan känna igen ”guldet” i den beskriv­ningen, så har restaurangen som bransch och scen det senaste decenniet radikalt ökat sin dragningskraft ur ett konsumentperspektiv. Restaurangscenen har blivit en av de mest om­susade arenorna–fysiska, såväl som digitala och mediala—att uttrycka sin sociala status och identitet på. Den nya restaurangen används av konsumenter både för att befästa och förbättra sitt sociala värde, samtidigt som det är en plats där maten och måltiden både för samman människor i gemenskap och, om de så vill, låter dem utöva sitt matintresse i enskildhet. Hur väl restaurangbranschen kommer att kunna översätta konsumenternas kärlek till lönsamhet återstår att se men utan den hade förutsättningarna för en guldålder varit ringa.

Men kommer de attraktiva rollerna på restaurangscenen bli mer jämställt fördelade mellan könen? Även om restaurangvärlden utan tvivel kan sägas vara androcentrisk (Neuman 2016) och maskulint hegemonisk (Ulver och Klasson 2018) har vi i denna rapport också fått se att kvinnor, sannolikt första gången i historien, gick om männen som andel av restaurang­besökare kvällstid år 2016. Det finns kanske emellertid anledning att dämpa sina revolutions­förhoppningar här innan vi kan se en liknande ökning av antalet kvinnor bland de kulturella auktoriteter (till exempel stjärnkockar och kändiskockar) som sätter agendan för vad de jäm­ställda gästerna får serverat på sina tallrikar och i sin instagramfeed.

De kommuner med stadskärnor som har kunnat transformera sig till kluster för mat- och dryckupplevelser har sanno­likt bättre chans att överleva när anledningen att gå till en fysisk butik för att handla minskar.

Slutligen kan vi reflektera lite över uttrycket ”den enes död är den andres bröd”. En berättelse är att digitaliseringen – framför allt e-handeln – kommer att leda till en smärre död för våra stadskärnor p.g.a. den snabba döden för fysiska butiker. Men det cirkulerar också en berät­telse som ger vid handen att de kommuner med stadskärnor som har kunnat transformera sig till kluster för mat- och dryckupplevelser, istället för att vara främst butikscentrerade, sanno­likt har bättre chans att överleva som attraktiva när anledningen att gå till en fysisk butik för att handla minskar men behovet av det fysiska mötet med vänner kvarstår och tillfredsställs synnerligen väl över en måltid. Detta är en annan anledning till att jag här vågar tala om en ny guldålder för restaurangen. I den digitala världens disruptiva omstruktureringar av vår verklighet, kommer vi, oavsett vad VR- och AI-frälsta teknikoptimister lyckas innovera, och kanske ännu mer därför, att fortsätta att uppskatta, vilja och behöva människors sällskap och en god måltid. Och vad är då det bästa stället för detta om inte just…ja, restaurangen?

Sofia Ulver är docent i marknadsföring, Ekonomihögskolan vid Lunds universitet. Hennes forskningsdomän är konsumtionskulturteori (CCT) inom vilken hon försöker förstå större förändringar och sociala trender i samhället genom att titta på hur vi lever, konsumerar, producerar och innoverar på den globala och lokala marknaden, ofta genom en teoretisk lins av status, genus, och narrativ eller diskursanalys. 

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *