Ideologisk kamp – Sten Jönsson reflekterar över utvecklingen i Ryssland

Ursäkta men jag förstår inte hur ledningen i Kreml tänkte innan de satte in världens näst största armé för att krossa ett grannland med 44 miljoner invånare. Samtidigt säger ryska invånare som blir intervjuade i Ryssland att de inte har något att invända mot Putins aktioner för att ”rädda” ukrainarna, och rysk-ortodoxa kyrkans överhuvud meddelar att angreppet på Ukraina är ett ”Guds mirakel”. Hur är det möjligt? I en modern värld!

Låt oss börja med hur det gick för den undersökande journalisten Yury Shchekochikhin, som också var medlem av den lagstiftande församlingen duman.

Denne Shchekochikhin motionerade om att duman borde inleda en undersökning efter de mystiska bombningarna av flera bostäder som föregick det andra tjetjenska kriget. Det gick nämligen rykten om att det var den ryska federationens federala säkerhetstjänst (FSB) som själva hade iscensatt bombningarna.

Dessvärre dog Shchekochikhin ganska snart därefter (2003) med mystiska symptom, som vi senare lärt oss stammar från radioaktiv förgiftning.

Vi kan även se på fallet med Litvinenko, som var en FSB-agent som flydde till England. Där skrev han 2002 en bok om bombdåden där FSB pekades ut som ansvariga. Även Litvinenko dog av samma mystiska förgiftning.

Listan över personer som drabbats kan göras lång.

Journalisten Anna Politkovskaya sköts ihjäl utanför sin dörr.

Opponenten Boris Nemtsov mördades på öppen gata.

Oppositionsledaren Navalnyj räddades till livet efter snabbtransport till Tyskland, också förgiftad och sitter idag i fängelse.

Inte att undra på att många i ett sådant läge väljer att uttala sitt stöd för Putin i hans försök att rädda ukrainarna från nazister, narkomaner och vanliga nationalister som inte insett fördelarna med att vara en del av det kommande ryska imperiet.

Fast egentligen borde det ha varit tydligt vad som var på gång redan då Putins höll sitt första tal då han blivit omvald som president 2012:

”I would like all of us to understand clearly that the coming years will be decisive. Who will take the lead and who will remain on the periphery and inevitably lose their independence will depend not only on the economic potential, but primarily on the will of each nation, on its inner energy which Lev Gumilev termed passionarnost: the ability to move forward, and to embrace change.” (citerat från Clover 2016, p. 1)

Det ordet – passionarnost – betydde lite för den oinvigde. Men det var en signal till ”säkerhetsorganen” och till de nationalkonservativa grupper som för den ideologiska kampen för ett pånyttfött ryskt imperium sedan 1920-talet.

Foto från 1988. Dåvarande Leninbiblioteket, som 1992 döptes om till Ryska statsbiblioteket. Ett av världens största bibliotek. Foto: Steve Harvey

Vad är det som pågår?

Hur kan man hamna i dessa cirkulära resonemang, som leder till död och elände för mängder av människor och evig skam för den som vill kalla sig ryss?

Det går faktiskt att konstatera, med hjälp av Clover (2016, p. 4), att Putin alltmer i sina tal skiljer mellan ”Russky” (etniska ryssar) och ”Rossiisky” (innevånare i den ryska nationalstaten).

Det finns alltså anledning att ta ideologen Dugins recept i ”Foundations of Geopolitics (1997)” på allvar. Den rekommenderar som ett första steg att Ukraina och Finland återförs till det ryska riket. Det är fråga om en ”nystart” av lite annat slag än den klassiska nationalismen. Sedan är ”finlandisering” av Europa helt OK när väl styrningen från maktcentrum är fast etablerad:

 ”the nation state is exhausted and the future only belonged to large spaces….strategically unified and ethnically differentiated”… ”the strategic unity must be supported by the unity of the original culture” (citerat från Clover, p. 178)

Är det i så fall fråga om en annan form av organisation än en stat i traditionell mening? En ny variant av ”Commonwealth”?

”Finlandisering” är när ett militärt underlägset grannland avstår från att opponera sig mot den mäktiges politik och i utbyte får ett rimligt mått av självständighet. Vilka verktyg har Putin och hans ”consiglieres” i så fall att arbeta med?

Samtidigt har vi det här med den rysk-ortodoxa kyrkan. Putin var en tvättäkta marxist när det till en början var bra för karriären. Han visste att religion ”är ett opium för folket”. Vad är det nu som gjort att mängder av kyrkor upprustats?

Han är uppenbarligen helt engagerad i en ideologisk kamp.

Ideologisk kamp om föreställningar om världen

Historieprofessorn Timothy Snyder (2016) introducerar sin bok om ’vägen till ofrihet’ genom att ställa två politiska krafter mot varandra; föreställningen om förändringens oundviklighet (inevitability) och föreställningen om att framtiden bara är en fortsättning (eternity) av den goda ordning vi har nu och som egentligen alltid har funnits i folkets själ.

När någon av dessa två krafter institutionaliseras, det vill säga tas för given, bortfaller behovet av att individen odlar de dygder som behövs för att bevara det goda. Konfronteras de två – oundvikligheten och evigheten – genom något slags förfall, väcks emellertid behovet av att odla dygderna.

Med ”inevitability” behöver det goda som redan finns säkras och motståndet (det onda) rensas ut. Med ”eternity” gäller det att fira det goda och säkerställa att det onda är och förblir externt. Ideologisk kamp handlar om att upprätthålla balansen mellan de två. Det är en kamp om våra föreställningar om världen.

Vi kan därmed vänta oss att en ideologi som ska bära upp engagemanget i det återuppväckta ryska imperiet innehåller motsägelser som härrör från de båda sidorna i ”balansen” som nämnts ovan.

Samtidigt verkar kärnan i den ideologiska kampen vara att eliminera alternativa förklaringar till ”tillfälliga” motgångar, det vill säga opposition. Den enskilda medborgaren kommer även sannolikt att välja ”Exit” (Hirschman, 1970) – vilket innebär att dra sig undan kontroverser för att få leva sitt liv i någorlunda fred.
Individens längtan efter ”fred” matchar härskarens behov av kontroll.

En klassisk härskarmetod är då att sprida ’desinformation’ som sprider förvirring bland befolkningen och får denna att efterfråga en ”stark” ledare som kan reda ut komplexiteten och skapa ordning.

Vad är en ideologi?

Lexikon-definitionen (Britannica) anger fem karaktäristika för en ideologi:

  1. En ideologi förklarar, mer eller mindre utförligt, mänsklig erfarenhet och vad världen består av (ontologin)
  2. Den lägger fram ett program i relativt abstrakta termer för en social och politisk organisering
  3. Den uppfattar genomförandet av detta program som en kamp
  4. Den vill inte bara övertyga de redan troende utan vill rekrytera nya lojala, engagerade anhängare
  5. Den vänder sig till en stor krets av allmänheten men tenderar att tilldela intellektuella en speciell ledarroll.

Ideologi är alltså ett ganska luddigt fenomen. Med tanke på bakgrunden till denna uppsats – Putins invasion av Ukraina – finns det anledning att notera att ideologin redan i sin definition har en föreställning om ”kamp” och om ledarskap från centrum, vilket förutsätter dels motståndare, dels disciplin (”demokratisk centralism”, Hobsbawm, 2002).

När det gäller rekrytering av nya anhängare gäller förstås att retoriken måste innefatta argument för att inordna ett antal nya dimensioner i världsbilden (Jämför Boltanskis (2011) ”existential test”),och att dessa nya anhängare i huvudsak övertygas av emotionella argument.

Svårigheten med det senare är att man samtidigt ska styra de redan övertygade med hjälp av rationella, målinriktade argument från eliten. För att lyckas med det, behöver världen delas upp i ”världen” (där ute, oändlig och outforskad) och ”reality”, där våra begrepp och analysmetoder tillåter oss att argumentera ”rationellt”.

Sten Jönsson

Hur håller man ihop motstridiga delar av ideologin? 

Sten Jönsson

För mig framstår ”ideologisk kamp” som ”boundary work” – när det gäller att dra gränsen för vad som är rättroget/vetenskapligt och hedendom/ovetenskapligt – där ett antal ofta motstridiga strategier kommer till användning. Hur vänder man sig inåt mot de redan rättrogna, och utåt mot nya rekryter på en gång?

Går det att hålla ihop motstridiga delar av ideologin? 

Det måste vara fråga om att ideologin är organiserade i flera nivåer, med referens till högre nivåer för besked i fråga om tvetydigheter.

Charismatiskt ledarskap

Hur har man löst detta i andra organisationer? Byråkratier klarar uppenbarligen inte detta eftersom de är byggda på procedurregler?

Svaret är rimligen att det som ska bryta operationellt rationell regeltillämpning måste komma utifrån, det vill säga från Charisma (nådegåva) (Max Webers (1922/2019), p. 374) definition:

”Charisma is a personal quality that makes an individual seem extraordinary, a quality by virtue of which supernatural, superhuman, or at least exceptional powers or properties are attributed to the individual: powers  or properties that are not found in everyone and that are thought to be the gift of God or exemplary, rendering the individual a ”leaders” (Fürher) … What matters is how this quality is actually judged by yhose who are ruled chatismatically: how followers see things”

Charismatiskt ledarskap är egentligen bara genuint i ett tidigt skede säger Weber. Efter hand blir det rutin och en ”community”, vilket betyder att en anpassning ske till exempel genom att en inre krets av ”lärjungar” sköter administrationen. Men detta behöver också materiellt stöd i förbättrade livsvillkor såväl för anhängare som för den inre kretsen. Valet av efterträdare blir problematiskt. Det handlar då om att hitta en person med vissa centrala egenskaper som liknar vissa av originalets.

Rå makt med våldskapital

Weber diskuterar också ”traditional” styrning vars legitimitet grundas i en länge etablerad ordning och lydnaden gäller patriarken själv snarare än något regelverk. Administrativa staber befolkas här typiskt av familjemedlemmar.

Till sist har vi det ”ledarskap” som kommer från rå makt, som med våldskapital hotar liv och lem.

Charisma och ”rå makt” har en inneboende instabilitet som kräver att inflytandet ”underhålls” med hjälp av aktiviteter som är synliga för anhängarna.

  • För den råa makten blir det då misshandel, mord, eller frakt till Gulag. För den maktfullkomlige krävs ju regelbunden uppvisning av att hoten inte är tomma.
  • För den charismatiska varianten behövs olika slag av framträdanden (events) som bekräftar ”nådegåvan”.

Byråkratin blir instabil i takt med modernisering. Anpassning av regelverk till nya förutsättningar (t.ex. digitalisering) rubbar balansen mellan olika vertikala befälsordningar och individens försvar är då att odla personliga förbindelser på tvärs över dessa strukturer. Förbindelser som kan användas för att utvinna förmåner (i strid med den byråkratiska likabehandlingsprincipen). Strukturen blir instabil som följd av otrohet mot det gamla regelverket.

Rå makt-varianten blir instabil på lite längre sikt därför att den inte har någon tillförlitlig mekanism för att utse efterträdare (utom fallet med fader-son, som ju måste förankras som tradition).

Detsamma gäller den charismatiska varianten, även om det naturligtvis är möjligt att den gamla charismatiska ledaren kan tänkas utse sin efterträdare med hänvisning till ”nådegåvan”. Det föreligger då risk att den nya ledarens lojalitet till den gamle bara var en fasad.

En ordnad succession förutsätter troligen en lång ”inskolning” där tronarvingen får tillfällen att visa upp sin lojalitet och företrädaren att lära ut sina ”tricks-of-the-trade”. Kontinuiteten bekräftar traditionen. Traditionen underhålls också av ”events” som hyllar ”folket” och dess ”community”.

Sökande efter en rimlig förklaring – ”inference to the best explanation”

En rimlig förklaring till att Putin bedriver denna ”ideologiska kamp” med hjälp av vapenmakt mot ett grannland kan tydligen inte finnas i det traditionellt rationella fältet av argument. Man kan nog tills vidare utgå från att han är vid sina sinnens fulla bruk?

Då återstår vägen att söka expandera rationalitetsbegreppet in i ett fält som kännetecknas av komplexitet och ofullständig kunskap. Vi vet till exempel att desinformation (”fake news”) blivit ett allt viktigare vapen under senare årtionden. Talet om ”konspirationsteorier” (t.ex avseende vaccination mot covid) har vuxit i omfattning. Bland våra stora globala medier har starka ägarintressen alltmer öppet uppträtt styrande visavi nyhetsflödet. Donationer till politikers valkampanjer blir mer effektiva, ur donators synpunkt, ju mer valet handlar om personval, snarare än partiprogram.

Inom det traditionella området för rationalitet handlar argumenten om mål, metoder och fakta. Rationaliteten ligger i att man – givet ”mål” och ”fakta” – använder ”rätt” metod för att uppnå målen. ”Rätt” metod är vetenskaplig i den meningen att den med matematisk/logisk precision kan härleda en orsakskedja från medel till mål (Scientific Management, Taylor, 1911).

Löftet om en ljusare framtid

Den ideologiska kampen gäller emellertid inte medlen utan målen och vilka fakta som är relevanta. Hur formuleras då argumenten? Jo, först konstaterar man att en ideologisk kamp förs mot en existerande ideologi som behöver justeras eller helt förkastas. Sedan erbjuder man en väg framåt mot en ljusnande framtid. Allt som krävs är engagemang, disciplin och uppoffringar.

För att komma till något slag av förståelse av ett så komplext fenomen som en ideologisk kamp kan man troligen inte komma särskilt långt med sedvanliga vetenskapliga definitioner av variabler, mätning och testning.

Man får istället satsa på det som Geertz (1973) kallar ”thick description” – beskrivning med breda penseldrag utifrån den information som man kan utvinna av tillgängliga källor – och resonera sig fram till en tolkning. Denna är förstås behäftad med allehanda fel och behöver korrigeras när mer information finns att tillgå. Det är inte heller fråga om etnologi i Geertz’ mening utan läsning av sekundärkällor – med en betydande grad av upprördhet. Varning är härmed utfärdad – läsaren uppmanas att söka mer information från flera källor.

Skälet till att jag valt rubriken ”Ideologisk kamp” är dels svårigheten att se rationalitet i det ryska handlandet, dels misstanken att detta är ett ideologiskt (eller om man så vill – ”heligt krig”) som kommer att bli svårt att få stopp på.

Ideologerna

Jag börjar denna ”tjocka beskrivning” med en kort presentation av de tre aktörer som jag tror är Putins intellektuella/emotionella inspiratörer:

Ivan Ilyin (1883 – 1954)

Ivan Ilyin var i sin ungdom en traditionell liberal, men förlusten i första världskriget och 1917 års bolsjevik-revolution gjorde Ilyin till kontra-revolutionär och företrädde efter hand en kristen fascism som med våld borde bekämpa kommunismen.

Då de ”vita” hade förlorat det blodiga inbördeskriget mot de ”röda” och Sovjetunionen bildades 1922, flydde han till Berlin och erbjöd lösningar åt de vita för den fortsatta kampen. Han dog bortglömd i Schweiz, men 2005 ordnade Putin så att hans stoft återfördes till Moskva och återbegravdes där. Hans skrifter hamnade i ett amerikanskt universitets bibliotek, varifrån Putin begärde dem utlämnade 2006. Då hade Putin tagit för vana att citera Ilyin i sina årliga tal till Duman, och han hänvisade till Ilyin för att förklara varför Ryssland behövde invadera Ukraina och splittra EU.

Ivan Ilyin. Foto: Wikimedia commons.

Det var Putins propagandachef, Vladislav Surkov, som hade organiserat Putins sista karriärsteg och som omsatte Ilyins tankar till praktisk politik under 2010-talet, bland annat detta med ”fake” oppositionspartier. När rysk television år 2017 firade 100-årsminnet av bolsjevik-revolutionen framställdes Ilyin som en moralisk auktoritet.[1]

Ilyin var hegelian med stark tro på viljan hos en stark man som basen för nationens ”upprättelse” (spasitelnii). Fascism är det frigörande överskottet från patriotisk vilja citerar Snyder (2018, s. 24). Det är inte nya lagar som behövs utan den makt som automatiskt tillkommer en stark man. Vi tar emot vår frihet och våra lagar från denna ryska patriot som leder Ryssland till frälsning. (Kristendom ständigt närvarande.)

Fascism börjar med en bedömning, inte av den inre ordningen, utan med ett förkastande av det som finns utanför. Det är detta som ger grunden för beskrivningen av den yttre fiende som den starka mannen bekämpar. Partier har endast funktionen att ritualisera val. (Frånvaro av ”klassresor” för individer uppfattas nu av individen som ”frihet” (Jfr Platons ”The Republic”) enligt Ilyin.

Han är glad att ”de vita” i det ryska inbördeskriget inspirerade Mussolinis kupp.  År 1938 flyttade Ilyin till Schweiz där han stöddes finansiellt av hustrun till en tysk-amerikansk affärsman och höll föredrag om att Ryssland borde förstås, inte som ett bolsjevikiskt hot, utan som en framtida kristen frälsare. Kommunismen har pådyvlats Ryssland av den dekadenta Västvärlden.

Det perfekta goda var Gud innan han skapade världen, en gudomlig totalitet, som måste förverkligas av människor som förstår lägets allvar (i enlighet med Ilyins böcker). De tusen år av lidande som drabbat det ryska folket efter det att kristendomen infördes är resultatet av attacker utifrån. Den interna sammanhållningen i tanke och handling (Hegels ”Spirit”) uppstår över tid genom konflikter.

Efter andra världskriget hävdade Ilyin att Sovjetunionen inte hade räddat världen från fascism, utan med hjälp av fascism. Men det är inte fråga om att göra den starke ledare ”odödlig” utan att göra andra tankar än den totaliserande kristendomen otänkbara. Det var efter Sovjetunionens fall och Jeltsins övertagande av taktpinnen som ryska intellektuella och ledare med ambitioner, inte minst nyrika oligarker, började läsa Ilyin igen.

En ny kategori ”operatives” uppstod – ”political technologists”. Snyder (2018, s. 43) konstaterar att på en punkt hade Ilyin fel; det var inte folket som valde Rysslands ”räddare” 2011, utan de mycket rika. Enligt oberoende valobservatörer fick Förenade Ryssland-partiet 26 procent av rösterna vid valet den 4 december, men det räckte för majoritet i Duman.

I presidentvalet den 4 mars 2012 fick Putin den majoritet som krävdes för att bli vald i första omgången. I Tjetjenien fick han 99,8 procent av rösterna med Kadyrovs hjälp. Demonstranter i Novosibirsk tyckte uppenbarligen att det var lite jobbigt att Putin fick totalt 146 procent av de röstberättigades röster hos dem. Demonstrationer hjälpte föga. Från 2012 började den ryska staten förändras i den riktning som Ilyin angivit.

Lev Gumilev (1912 – 1992)

Bakgrunden till Lev Gumilevs enorma inflytande över tänkandet kring samhällsorganisation i Ryssland på 2000-talet (efter hans död) finns i ”Eurasianismen” som uppstod på 1920-talet, och som drömde om en återuppstånden genuin ”ryskhet”, bland exilryssar efter inbördeskriget.

Ilyin (ovan), var en del av rörelsen, men Jacobson och (prins) Trubetskoy var kanske mer framträdande i egenskap av lingvister/etnologer. De intresserade sig för antropologisk lingvistik och fonologi. Fokus var på ryskt ”heartland” och hur gemensamma tankemönster uppstår på stepperna när folkslag migrerar och konfronteras.

Gumilev arbetade som akademiker med samspelet mellan Ryssland och dessa migrerande folkslag. Han hade berömda föräldrar i poeterna Anna Ahmatova och Nikolaj Gumilev.

Så småningom flyttade Ahmatova in hos Punin i Leningrad och Gumilev vantrivdes där. Hans första upplevelse av säkerhetstjänsten kom som en följd av engagemanget i poesi. Han hade arbetat med översättning av Persisk poesi hemma hos en arabkännare, Vasily Eberman, när han blev arresterad. Eberman fick fem år och sågs aldrig därefter, Gumilev släpptes efter nio dagar.

Gumilevs ambition att läsa historia på universitetet hindrades, förutom av hans suspekta politiska status, av problemet att historia inte längre ansågs tillräckligt progressivt av statsmakterna, skriver Clover (2016, p. 83 f). Men så 1934 kom en öppning i och med att Kirov, Leningrads partiboss, som det inte gick så bra för senare (han blev mördad den 1 .12 1934, tydligen med säkerhetstjänstens medverkan), hade uttalat sig om den bedrövliga situationen när det gäller historieundervisningen i skolorna. Han ansåg att de Marxistiska trossatserna behöver göras mer tilltalande med hjälp av en rejäl dos patriotism. Den ändrade attityden till historia och patriotism öppnade för Gumilev att bli antagen till Leningrads universitet och historiska studier.

Men så svängde utvecklingen som följd av mordet på Kirov (han var kanske den främste konkurrenten till Stalin och hade fått en hög andel röster i ett provval till centralkommittén vid den 17e partikongressen i februari 1934). De stora utrensningarna började. Artister och intellektuella jagades. Gumilev angavs av studiekamrat, Borin, men släpptes efter 10 dagar efter vädjanden direkt till Stalin av hans mor Ahmatova och Boris Pasternak.

Gumilev blev avstängd från universitetet, men efter vädjanden till rektor fick han påbörja sitt andra studieår 1937. Han var på väg att bli färdig med sina studier när han under en lektion i rysk litteratur hörde en professor Pompansky tala nedsättande om hans far Nikolaj Gumilov poesi.

Professorn hade sagt att fadern ”skrev om Abessinien fastän han aldrig kom längre än Alger” (Clover, 2016, s.89). Sonen gick i svaromål och sa ”Han var i Abessinien inte i Alger!” varpå professorn, som inte visste vem det var som upphävt sin stämma, svarade, ”Vem är i bäst läge att veta, du eller jag?” Svaret blev, ”Självklart jag!”, studenterna skrattade och Gumilev hamnade i Gulag 1938.

Lev Gumilev på ryskt frimärke. Foto: Wikimedia commons.

Gumilev tillbringade alltså en stor del av sin ungdom, från 1938, i Gulag, till stor del vid Vita Havs-kanalbygget. Han släpptes för att delta i slutskedet av kriget, var fri länge nog för att klara sina tentor för kandidatexamen, påbörjade ett akademiskt arbete inom etnografi, men arresterades igen 1949.

Frisläppt vid Stalins död började han arbeta med hunnernas historia och kom därvid i kontakt med Savitsky, som blev något av en mentor, men också påverkade honom i anti-västlig riktning. Texter om hunnerna fick elak kritik, men uppmuntrades av chefen för Eremitage-museet, Artamonov, som gav honom arbete där och ledde in honom på vidare studier av steppfolkens historia (spec. Khazarerna). Gumilev försökte förklara de olika vågorna av migration bland steppfolken med till exempel klimatförändringar som påverkade tillgången på bete.

För att beskriva uppkomsten och utvecklingen av folkstammar under dessa varierande förhållanden använde han sitt begrepp ”passionarnost”[2] för att beteckna en folkgrupps, framförallt dess ledares, aktiva strävan efter expansion i ett givet läge. Det är nivån på ”passionarnost” som betingar intensiteten i längtan efter erövringar.

Läget då i Ryssland/Sovjetunionen var bedrövligt i detta avseende enligt Gumilev. De perioder som Ryssland varit i konflikt med sådana steppfolk tolkade Gumilev som perioder då en ”konsolidering” av rysk makt med steppfolkens makt skedde i syfte att motstå det fördärvliga inflytandet från katolska Europa. Han hade nu blivit en sann ”eurasianist”.

Från början hade ju partiet varit ”internationalistiskt”- revolutionen skulle spridas över välden – men med Brezjnev kom man efterhand till insikt att revolutionen mycket väl kunde hållas inom ett land och då få olika utformning efter omständigheterna.

Detta gav en öppning för nationalisterna i partiet. Nationella symboler och statyer tilläts. Gumilev kom i ropet. De hårda kritikerna av hans brist på ”vetenskaplighet”, t.ex. Alexander Yakovlev, råkade illa ut. Han skrev flera böcker om steppfolkens historia i en stil som kom att kallas ”historical reconstruction”. Det fanns ju inte så mycket skriftligt källmaterial att bygga på så man fick fylla ut beskrivningen med ”rimliga” antaganden. Han började lansera sin teori: ”Ethnogenesis” där ”passionarnost” är ett kvantifierbart mått på mental och ideologisk energi. Akademiska kollegor var skeptiska.

År 1980 blev en milsten i Gumilevs karriär. I samband med firandet av 600-årsdagen av slaget vid Kulikovo, släpptes en hel del nationalistiska texter fria och Gumilev kunde breda ut sig i artikelform. År 1989 publicerades hans bok ”Ethnogenesis” efter påtryckande stöd från Kreml och Gumilev blev favorit i TV-sofforna.

Det är ”passionarnost” som skall pånyttföda Ryssland – eller snarare Sovjetunionen. Kort före sin död 1992 vädjade Gumilev passionerat i en artikel till ukrainare och andra folk att inte rösta för självständighet. Det slutliga erkännandet kom i Putins tal, Kreml i december 2012 efter att ha blivit vald till president en andra gång (citerat från Clover, (2016, sid 1):

I would like all of us to understand clearly that the coming years will be decisive. We will take the lead and who will remain on the periphery and inevitably lose their independence will depend not only on the economic potential, but primarily on the will of each nation, on its inner energy, which Lev Gumilev termed passionarnost: the ability to move forward and to embrace change” (Putin, december 2012)

Alexander Dugin (1962- )

BBC beskrev 2014 Alexander Dugin som grundaren av Rysslands ”eurasia movement” och att hans idéer är populära bland ”hökarna” i den ryska eliten. Tills nyligen var han, säger BBC-artikeln, också professor vid Moskva-universitetet, men han säger själv att hans status där är oklar. Kärnan i hans retorik är att Ryssland huvuduppgift är att utmana USAs dominans i världen. Han har utpekats som ideologen bakom Putins annektion av Krim.

Alexander Dugin. Foto: Wikimedia commons/Mehdi Bolourian.

1970-talet var en tid då ungdomarna drev med sina förnöjsamma, gråa föräldrar. Alexander hade lite att göra med sin far som lämnade modern tidigt. Vännerna trodde att han hade en hög position inom säkerhetstjänsten.

Alexander var en karismatisk ”non-conformist” som hade sin gitarr med sig överallt. Underground. Han spelade en framträdande, självsäker roll.  Clover (2016, s. 155ff.) intervjuade honom 2005. Alexander intresserade sig för mysticism, spiritualism, fascism, tydligen i syfte att provocera. Han blev efterhand medlem av tre dissidentgrupper och blev 1983 intressant för KGB. När han arresterades och fördes till ett förhörsrum låg där Mamleevs arkiv som anförtrotts Dugin och som KGB hade lagt beslag på i en husrannsakan. (Mamleev var en ”underground”-författare som skrev scifi-böcker med zombies et cetera). Alexander skvallrade på Mamleev och andra, som förlorade sina jobb. Hans far degraderades från GRU (den militära underrättelsetjänsten) till Tullverket och talade aldrig mer med sin son.

1987 blev Dugin medlem av Pamyat en organisation som var engagerad i arkitektoniskt återställande av fädernearvet. Dugin säger i intervjun med Clover att Paymat gav upphov till flera patriotiska rörelser. Nationalismen låg i luften efter Brezjnevs satsning på nationella motiv. Dugin märkte snart att det fanns KGB-folk överallt i Paymat-rörelsen.

Han trodde snart att KGB ”körde” rörelsen. Den var sofistikerad i den meningen att den satsade på att restaurera Christ the Saviour-katedralen i Moskva, helgonförklaringen av Nicholas II etc. Clover (2016, s. 165) berättar att det fanns två typer av förklaringar till att Paymat fick så hög grad av frihet, 1) dels att ”Russian Party” inom partiet och KGB sympatiserade med dess nationalism och, 2) dels att partiet hade börjar ana nationalismens publikdragande kraft.

Gorbachov hade hämtat Jeltsin till Moskva och det var under hans tid som borgmästare där som Paymat användes som försöksobjekt för att pröva ut användbarheten av nationalism för att samla folket. Dess ledare, Vasilyev, var väl inkopplad i KGB.

Men när Jeltsin blev alltför ambitiös och började utmana Gorbachev knuffade denne honom åt sidan och började det gå sämre för Paymat. Dess andreman uteslöts ur partiet. Dugin, som avancerat snabbt i organisationen, uteslöts 1988 ur Paymat efter interna intriger. Medan Jeltsin byggde sig en ny bas som ledare för oppositionen i Sovjetunionen råkade Partiet 1989 ut för ett katastrofval – 38 regionala partiledare förlorade och Gorbachov gjorde inte som Lenin en gång (ogiltigförklarade valet) utan sade åt dem att stiga tillbaka.

Ekonomiskt kaos rådde och ledarskiktet var tydligt övertygat om att Partiets argumentationsbas hade förruttnat. Även ”hardliners” var på det klara med att kommunism inte längre hade något attraktionsvärde. Ideologisk renovering vore nödvändig. Den som framför allt arbetade med detta var Vladimir Kryuchkov, jurist och chef för KGB med en lysande karriär inom säkerhetstjänsten bakom sig. Pamyat var kanske (kanske) hans första projektet, men snart fick man till bildandet av Liberaldemokratiska partiet i Ryssland (LDPR) med Vladimir Zhirinovsky som partiledare.

Varken han eller partiet var särskilt liberala eller demokratiska, men man höll ett tag 26 procent av platserna i Duman. Detta var det första partiet som registrerades 1991 efter att andra partier än Kommunistpartiet blev tillåtna. Han (Kryuchkov) uppmuntrade också ett arbete, inom ramen för en ”think tank”, med ett nytt partiprogram –  ”Post-Perestroika” – som sökte förena kommunism med nationalism och ortodox kristendom.

Kryuchov initierade och ledde det misslyckade kuppförsöket i augusti 1991, inklusive fängslandet av Gorbachov. När han själv arresterades fann man ett exemplar av ”Post-Perestroika” på hans skrivbord. Han satt i fängelse, men blev villkorligt frigiven 1992 och benådades av Duman 1993. Han var närvarande vid Vladimir Putins första installation som president år 2000.

Detta, 1991, var tiden då Gumilevs skrifter om ”eurasianism” var som mest populära. Nu skrev också Dugin två böcker ”The Way of the Absolute” som ägnades åt Julius Evolas teori om att det auktoritära samhället bör styras av en ”spiritual aristocracy”, och ”The Metaphysics of the Gospel” som placerade in Evolas (och Guénons) lära inom ramen för en ortodox kristendom. Båda böckerna trycktes, till Dugins förvåning, i stora upplagor (100.000 vardera). För inkomsten åkte Dugin till Paris och träffade bland andra den radikalkonservative författaren Alain de Benoist. Det var hos Benoist som Dugin fann det centrala argumentet i sin viktigaste bok (1997), ”The Foundations of Geopolitics” nämligen att

”nationalstaten är utmattad och att framtiden tillhör de stora vidderna … strategiskt enade och etniskt differentierade. Den strategiska enigheten stöds av orginalkulturens enhet.” (citat från Clover, p. 178)

Boken utgör en handbok i global maktpolitik och förskriver, t.ex. att Ukraina och Finland bör införlivas med Ryssland och att Tyskland/Frankrike bör erbjudas att utgöra en axel eftersom de har en stabil ”anti-atlantisk” inställning. Allt tänkande och planering bör utgå från anti-amerikanism, som bör spridas världen över. Boken användes som lärobok vid Generalstabens Akademi.

Dess föreståndare, general Nikolaj Kolotkov framställs av Dugin som medförfattare, vilket Kolotkov har förnekat. Däremot var Generalöverste Leonid Ivashov vid Försvarsministeriets internationella avdelning behjälplig vid bokens utformning.

Förutom av Benoist hade Dugin inspirerats av den gamla brittiska historikern Sir Halford Mackinder som vid seklets början hade argumenterat för att geografin i sista hand är grunden för varje världsordning;

”Who rules Eastern Europe commands the Heartland; Who rules the Heartland commands the World Island; Who rules the World Island commands the World”

Det finns olika uppfattningar om Dugins inflytande hos säkerhetsorganen – siloviki – men Clover påpekar att vid ett framträdande 2009 ritade han en karta över Ukraina i förfall med de östra provinserna beskrivna som ”Novorossiya” en beteckning som rebellerna i Donbas har använt på sina uniformer.

Clover hade själv kontakt med Dugin under 10 år och tvivlar inte på dennes uppgift att han hage direkt tillgång till Putin. Han beskriver också hur Dugin, via Gagolev, blev ”insider” i en gruppering i Moskva kallad ”Luzhniki”-gruppen med affärer fokuserade på arméns fotbollsklubb CSKA. Gruppen innehöll bland andra en före detta ukrainsk gangster, Evgeny Giner, och dumans vice talman Alexander Babakov.

Ett brittiskt företag, registrerat på en av öarna i Engelska kanalen, Bluecastle Enterprises, var affärsfronten. Gagolevs bank, Tempobank, finansierade alla Bluecastles transaktioner. Gagolev blev nu också finansiär av Dugins aktiviteter.

En av de ’tillgångar’ som Dugin lade an på under vägen var också Kremls ”spin doctor” Gleb Pavlovsky, vars företag hette ”The Foundation for Effective Politics”. Han var en före detta dissident från Odessa som 1996 var etablerad som den ”svarta prinsen” bland Moskvas ”political technologists”. Han hade mot alla odds lyckats få Jeltsin omvald och kunde därmed vara en tillgång för påläggskalven Putins karriär. Dugin såg hantverket och började lägga an på Pavlovsky och vidare in mot säkerhetsorganen…

Dugin får anses vara inspiratören till en ”Neo-eurasianism” som nu håller på att sättas i verket via annekteringen av Krim, upproret i Donbass, och den speciella militära operationen i Ukraina.

En lidande kyrka (988 – 1917 – 1988 – 2009 – 2018)

I dessa dagar mana patriarken Kirill i Moskva folket att sluta upp kring myndigheterna som utgör ett bålverk mot Västs liberala, dekadenta kultur. Han gör det trots att många präster i den Rysk-Ortodoxa kyrkan protesterar mot kriget.

Bakgrund: Enligt legenden kristnades Rus av vikingaättlingen Vladimir år 988. Denne hade planer på att utveckla handeln med Bysans och i neder loppet av Dnjepr och då var det lämpligt med rätt religion. Under medeltiden skickade Påven korsriddarna (tyska orden) till gränslandet mot ortodoxa kyrkan. De behärskade området under en tid med hjälp av otaliga riddarborgar. I ett legendariskt slag år 1410 vid Grunwald besegrade Polen och Litauen riddarorden.
Nobelpristagaren Sinkiewicz har medryckande skildrat detta (”Korsriddarna”). En romantisk period med polska och litauiska aristokrater som härskade över stora landområden. Nobelpristagaren Mickiewicz har skildrat detta i poetiska ”Pan Tadeusz”. De stora imperiebyggarna, Peter den Store (Karl XIIs besegrare) och Katarina den Stora (tyskättad) använde sig förstås av kyrkan.

Imperiet tvingades avstå västra delen av Ukraina i freden 1917 till Polen. Dessa gränsområden – kresy – var svårhanterliga för den polska regeringen, nationalistiska ukrainska och vitryska rebeller var aktiva   Kyrkan fick sin beskärda del från och med den bolsjevikiska revolutionen 1917 då  en förföljelse som fram till 1935 ledde till arresteringsvåg av 130.000 präster (95.000 avrättade), kyrkor lämnades att förfalla.

Kyrkan återupprättas

När Röda Armén i enlighet med Molotov-Ribbentrop-avtalet anföll Polen från öster, 14 dagar efter Hitlers anfall från väster, for man fram med utomordentlig grymhet. I Katyn-massakern våren 1940 mördades över 20 000 officerare, poliser och tjänstemän. (Szulc, 2010). Folket i gränsområdet traumatiserades och sändes till arbetsläger.

Stalin återupprättade kyrkan 1941 som ett led i krigsansträngningarna, men under Chrusjtjov (1959 – 64) tilltog svårigheterna igen. KGB utövade kontroll genom att godkänna biskopar och ledamöter i kyrkans rådsorgan. Men så kom glasnost och i samband med 1000-årsjubileet över kristnandet av Rus, 1988, deklarerades att i Sovjetunionen råder religionsfrihet och tusentals kyrkor kunde åter öppnas under den nye patriarken Aleksy II. En kontrovers med Vatikanen uppstod 2002 när påven Johannes Paulus II inrättade en katolsk kyrka i Ryssland.

Den nuvarande patriarken Kirill inledde från 2009 ett nära samarbete med Kreml och Putin. Men osäkra källor säger att relationen blivit mera frostig sedan 2014. Den 15 december 2018 uppstod en brytning med den ukrainska ortodoxa kyrkan som hade erkänts som självständig av patriarken i Konstantinopel. Kirill blev inte glad och håller i uttalanden med om att Ukraina inte förtjänar att vara en självständig stat.

 Foto: Mikhail Vanyushin/Unsplash

Sammanfattning

Dessa tre ideologer har beskrivits – kanske alltför utförligt för en jäktad läsare – därför att de representerar de tre delarna i Putins tankemodell för återupprättandet av ett ryskt imperium grundat i det eurasiska ”heartland”:

Iljyn som är Hegelian och argumenterar för att återupprättandet av det forna Rysslands storhet förutsätter en diktatorisk ledning utan bindning till lagar

Gumilev som är romantisk historiker med en teori om folkslag bildas och integreras via ”passionarnost” och komplementaritet – ethnogenesis

Dugin som fokuserar på instrumenteringen av framgångsrik geopolitik mot den yttre fienden.

Alla tre fann resonansbotten i den eurasiska rörelsen som levat mer eller mindre latent sedan 1920-talet.

Ett slags religiös magi – true believers – är synligt hos alla tre och det är självklart att styrningen av imperiet skall lämnas åt en elit. Kyrkans roll som ”herde” för folket har stärkts kraftigt under Putins tid.

Nästa steg är nu att diskutera hur en ideologisk kamp med detta allmänna syfte skulle kunna föras av Putin.

Ideologisk kamp med tilltagande komplexitet

Vad Putin tycks ha byggt upp under sina år vid makten liknar mest det som Ouchi (1979) kallade ”clan control.” Som de flesta styrformer kräver den förstås något slags utbyte för den som underkastar sig. Förutom belönar i ”cash” då och då erbjuds också anhängaren skydd mot yttre fiender. Ledarens legitimitet bygger just på detta skydd.

Löftet om skydd är trovärdigt. Därför behöver klanledaren synligt demonstrera sin makt med jämna mellanrum, företrädesvis gentemot en yttre fiende. Själva styrmekanismen ät enkel. Verksamheten delas upp – transportera varan från A till B. Någon annan hanterar kassaflödet i motsatt riktning. Legitimiteten säkras genom att försvara dessa flöden mot hot utifrån. Förlorar ledaren kontrollen handlar de ideologiska drömmarna om att återupprätta hegemonin

Denna ”klanstyrning har opererats in på toppen av en byråkratisk hierarki. Där är finns ju legitimiteten i regeltillämpning. Tilltron till att alla behandlas lika i enlighet med regelverket. I och med att de flesta klienter är ofullständigt informerade om alla detaljer i reglerna är frestelsen att utnyttja sin byråkratiska position för att utverka egna fördelar stor. Detsamma gäller klienter som använder lögner.

Därför behöver byråkratin olika former av tillsyn, och, i sista hand, ett oberoende rättsväsen som kan pröva regeltillämpningen.

Den viktigaste ideologiska aspekten på byråkratisk styrning är just förtroendet för korrekt regeltillämpningen (likabehandling). Upptäckt av korruption är förödande för detta förtroende. Håller ledaren sig kvar med hjälp av ”rå makt” blir anhängaren alltmer cynisk.

Marknadsstyrning som ideologi

Västerlandets marknadsekonomier har marknadsstyrning som ideologi. Det är en styrning via konkurrens. Tesen är att den bästa lösningen vinner om konkurrensen är ”fri”. Är konkurrensen inte fri förfaller tilltron till marknaden och manipulering blir ett konkurrensmedel. Den viktigaste ideologiska dimensionen här är det förtroende som som en marknadsaktör bygger upp genom att i handling visa att man är att lita på – ingångna avtal respekteras.

”Community” är en regleringsform som Streeck & Schmitter (1985) omhuldar. De har gett den rubriken ”spontaneous solidarity”. Jag har själv (Jönsson 2019, s. 5f) beskrivit den som att den har en kärna där det goda argumentet får gehör. Här finns plats för professionalism i den meningen att t.ex. en läkare är utbildad för att tillämpa generell kunskap (medicin) på det enskilda fallet och ge patienten rätt behandling.

Tesen inom ”community” (det civila samhället) är lojalitet. Antitesen är lögn eller förräderi. Samtidigt är ”community” kärnan i myten om det samhälle som den ideologiska kampen strävar mot. ”Community” är därmed instabil i närvaro av lögner som avslöjas. Drivkraften i den formen är ju längtan att bibehålla medlemskapet genom att bidra till det ”gemensamma bästa” (en civiliserad individualism), men avslöjas det att det ”gemensamma bästa” är en kleptokrati inträffar en implosion som en våldsregim har svårt att motstå.

Man skulle kunna ta ytterligare ett steg ner mot mikroplanet och diskutera hur ”community” etableras i kommunikation mellan individer, genom t.ex. språkaktsteori (Searle, 2001), språkets relation till myter (Cassirer 1925/1946), och Habermas (1981/1987) teoriöversikt över det ”kommunikativa handlandet”, men detta känns något överdrivet eftersom representanterna för Kreml huvudsakligen sysslar med digital masskommunikation.

Jag drar slutsatsen att den ideologiska kamp vi nu ser utspelas i media bör diskuteras i ett ”community”- perspektiv. Särskilt som huvudpersonen motiverar kampen med ett mytiskt återupprättande av forna glansdagar. Man bör då granska kampens olika teman.

Den ideologiska kampens teman

En ideologisk kamp förs med hjälp av argument. Vapenmakt kan bara vara verksam för att accentuera befintliga argument – inte minst i kriminella gäng. En ideologisk kamp kan inte syfta till att åstadkomma total underkastelse av målgruppen, utan handlar om att dess medlemmar, individuellt, skall ansluta sig till vår linje av fri vilja och övertygelse.

En nödvändig förutsättning för ”kamp” är förstås att det finns en yttre fiende. En del av argumentationen måste ägnas åt att beskriva hur förfärligt livet under den alternativa ordningen (den yttre fiendens) skulle gestalta sig.

Behovet av en ”stark man”

Behovet bland folk i allmänhet av en stark man grundar sig i förvirring. Om man inte vet vad som är sant och falskt, om motstridiga uppgifter flödar, om rykten är vanliga om en yttre fiende som tar över om vi inte gör något för att stå emot – då ökar efterfrågan på en stark man som kan reda ut vad som gäller och ta de nödvändiga besluten åt oss. Då kan vi tänka oss att disciplinerat genomföra nödvändiga åtgärder för att återställa ordningen.

För att leda oss mot ett återupprättande av vår forna storhet kan vi också tänka oss att underkasta oss en stark ledares vilja. De nuvarande problemen blir alltmer outhärdliga ju skönare det framtida normalläget utmålas.

Ju mer maktlösa vi själva känner oss (individuellt) desto mer mottagliga är vi för propaganda från en charismatisk ledare. Charisma är ju de magiska egenskaper som vi tillskriver ledaren. Det är lättare att tillskriva ledaren charisma om han inte kommer för nära. Det finns naturligtvis charisma i nära relationer, men då är det fråga om ett slags hantverksskicklighet (mammas köttbullar), eller kärlek.

”Troll” är beteckningen på IT-operatörer (”politiska teknokrater”) som sprider förvirring på sociala medier. Det är inte så noga om det är sanna påstående eller inte. Huvudsaken är att tillhandahålla ”alternativa” sanningar, som kan användas av den kandidat man stöder. Om en säger ”si” och en annan säger ”så” ökar efterfrågan på en stark ledare.

Hotet från den yttre fienden

Hotet från den yttre fienden är förstås särskilt stort mot de närmaste anhängarna till den starke mannen. De förlorar ju mycket om han inte lyckas med återupprättandet av vår storhet. Eliten kring den starke ledaren ser det som en plikt att ta till drastiska medel för den goda saken. Ju större hotet desto större hänsynslöshet krävs. Alla måste offra sin bekvämlighet för den goda saken. Det yttre hotet kräver ”demokratisk centralism”. -disciplin i genomförandet. Centrala beslut förklaras och diskuteras av kader av anhängare som åker ut och diskuterar genomförandet i lokala fora. Därvid upptäcker man såväl ”otrogna” som lovande ”påläggskalvar”. Problemet här är att dessa ”påläggskalvar” oftast är väl tränade i att arbeta med lögner.

Det eviga riket – Utvecklingens oundviklighet

Den starke ledarens program för den lysande framtiden bygger på två grundpelare; att den pågående utvecklingen är oundviklig, och ett det framtida normala kommer att vara för evigt bestående. I första hand avser tanken på utvecklingens oundviklighet att ingjuta viljan hos folket att acceptera det tillfälliga obehaget som nödvändiga åtgärder medför. Det blir snart bättre. När den tillfälliga kampen är över kommer ledaren att leda arbetet på att bygga en förbättrad variant av det samhälle som gällde under den forna storhetstiden. Det samhället kommer att kännetecknas av stabilitet och ömsesidig omsorg mellan medborgare – ”community”.

Problemet här är den logiska motsägelsen mellan den närmaste tidens turbulens och framtidens oföränderlighet. Man måste hålla budskapen isär för att lyckas.

Lögnens makt – maktens lögn

Geertz (1973) argumenterar för att efterfrågan på ideologiproduktion sammanhänger med folkets grad av desorientering till följd av ”fake news”, desinformation etc.. Han går inte närmare in på hur denna produktion går till, men Boltanski (2011, p. 107ff) pekar på att argumenten för en ny eller förändrad ideologi med nödvändighet blir emotionella. Initieringen av en ideologi-diskussion är enligt honom en ”existential test”.

Ett sådan test innebär att argumentation för att en ny aspekt eller variabel, som tidigare inte ingått i underlaget för politiken/management bör beaktas. Man ser signifikansen i detta om man håller med Boltanski om att vår världsbild innefattar en del av världen, ”reality”, som vi kan hantera med hjälp av våra begrepp, managementprinciper och regelverk, och en andra del ”världen” utanför detta område, som är ofullständigt känd.

Det är bara inom området ”reality” som man kan använda rationella argument. Vill man föra in en ny faktor (från ”världen” till ”reality”) måste man därför använda icke-rationella (emotionella) argument såsom att vissa grupper lider, eller att orättvisor förekommer, miljöförstörelse m.m. Man kan här jämföra med den långa tid det tagit att föra upp ”sustainability” på agendan och att det fortfarande är mycket svårt att hantera den dimensionen ”rationellt” såväl inom företag som i förvaltning.

Denna egenskap hos ideologiska argument – att vara ”gränsöverskridande” – från ett läge där de i stort sett är irrationella (”orealistiska”) till att bli centrala policydimensioner, gör att det är frestande för aktörer att överdriva eller använda obekräftade uppgifter. Lögner medför motlögner och diskussionen kommer lätt in på ett ifrågasättande av motpartens heder och trovärdighet.

På motsvarande sätt är den ”starke mannen” angelägen om att mota alla försök till att lansera alternative lösningar på aktuella problem ”i grind” (vi angriper inte civila mål och den som påstår det bedriver oansvarig propaganda – ”fake news”).

Korruptionen börjar i toppen

I en stor, hierarkisk organisation kommer hierarkin i sig att vara uppdelad i funktionella områden – för en stat blir det då industridepartementet, utbildningsdepartementet etc. Normalt fördelar centrala organ resurser mellan områdena i enlighet med ett partiprogram man kommit till makten på (eventuellt efter ”kohandel” med delar av oppositionen). Det behövs också en administrativ statsapparat för tillsyn, tillståndsgivning etc. I en enpartistat finns dessutom en partiorganisation. Alla dessa delhierarkier behöver ha centrala, regionala och lokala enheter. Detta skapar ett skiktat makt-nätverk som individer kan bli skickliga i att navigera.

Det blir en god karriärstrategi att ha en stor uppsättning av personliga relationer på olika nivåer och i de olika hierarkierna så att man kan finna vägar för att kringgå de olika ”sluss-stopp” som uppstår i en byråkratisk hierarki befolkad av individer med dålig lön. Når en sådan individ en position som gör det möjligt att säga nej eller försena ett ärende, kan man ju också mot ersättning påskynda ett ärende, till exempel en visumansökan.

Blir det här vanligt växer en tolerans för ”hur världen ser ut”. Det blir en naturlig sak att ge presenter till läkare och annan personal när en släkting blivit sjuk. Man vill ju släktingens bästa. Om släktingen får bättre vård med presenter till personalen är förstås omöjligt att veta, men det skadar ju inte med en present… Det var på detta sätt man fick vardagslivet att gå ihop under kommunisttiden trots knappa omständigheter.

Sovjetunionens fall

Så kommer Sovjetunionens fall vid 1990-talets början och den ”chock-terapi” som västerländska experter och institutioner rådde Jeltsin att använda för att återupprätta den ryska ekonomin var en snabb privatisering av ryskt näringsliv. Kring Jeltsin samlades huvudsakligen duktiga ”affärsmän” som på olika sätt kommit över stora ägarandelar i befintliga företag – oligarkerna.

Putins första steg till toppen markeras dels av kuppen för att skandalisera den åklagare som hade inlett en förundersökning mot Jeltsin, det andra (som nytillträdd premiärminister) var att ordna med ett andra krig mot Tjetjenien (Clover, 2016, s. 249 ff) och framgången där. Det här gjorde Putin populär bland ”säkerhetsorganen”.

Nu skedde en fokusering på stämningar bland folket (med dithörande opionsmätningsteknologi), eliminering av alternativ i media (”Russians became consumers of politics” (Clover, 2016, s. 267)), samt kuvandet av en del oligarker från Jeltsins tid (utvisning av Berezovsky, och Gusinsky, samt åtal mot Khodorokovsky) och man får en komplicerad mix av upptagenhet med opinionen, och en kraftig isolering av Putin och hans inre krets som mest uppträder digitalt.

Desinformation via sociala medier

Man hade etablerat det som Clover kallade ”managed democracy”. Medan man satsade på desinformation via sociala medier internationellt, blev det fråga om att visa upp en enhetlig bild inåt (opposition som Politkovskaja, Nemtsov och Navalnyj elimineras). I båda avseendena gäller intelligent användning av lögner.

Se på utrikesminister Lavrov som med stenansikte hävdar att det är ukrainarna själva (nazister under ledning av juden Zelenskyj) som har mördat sina landsmän och arrangerat (”fabricated”) de bilder från Butja som kablas ut över världen. En politisk kommentator nämner i förbigående att de där påståendena är avsedda för inhemskt bruk. Ryssland är offret! Se vad ukrainarna nedlåter sig till! Landet är utsatt för en komplott av den ukrainska regeringen stödd av västerländska intriger. Ryssland måste försvara sig! (För en månad sedan skulle landet ”befria” Ukraina.)

Man får en känsla av att det är fråga om att framkalla ”Group Think” (Janis, 1972) i stor skala. Man verkar inte bry sig om att lögnerna avslöjas internationellt och därmed undergräver trovärdigheten inför varje tänkbar slutlig fredsuppgörelse – man är helt inriktad på det ”Eurasiska” perspektivet? Ett ”Heligt Krig”? Med Ukraina kuvat kommer de andra grannarna lättare att acceptera Putins diktat?

  • Att hålla argumentens målgrupper separerade.

Motsägelsefullheten i de ideologiska argumenten bortfaller delvis om man kommer ihåg att ”förarbetet” till invasionen gjordes efterhand som alternativa mediekanaler och källor för opposition togs bort. Man skaffade sig kontroll över informationsflödet innan invasionen inleddes.

När Lavrov talade om Butja talade han till hemmapubliken. När han pressas av västerländska journalister påpekar han att USA invaderat Irak, bombat Syrien etc. ”Justifications” framställs på olika grundval beroende på auditoriet. Putin, å sin sida – han är ju den starke mannen – hänvisar till ”fruktansvärda konsekvenser” om hans vilja inte följs. Han tycks inte behöva skilja mellan auditorierna. Makten talar.

  • Men varifrån kommer övertygelsen om att detta är ett berättigat krig (ursäkta, en speciell militär operation)?

Den romantiska föreställningen om en förgången storhetstid som skulle kunna återuppstå om alla hjälper till är en kraftig källa till ideologiproduktion.. En sådan ideologiproduktion kom i gång i omedelbar anslutning till de vitas nederlag i inbördeskriget efter oktoberrevolutionen. Då pågick redan en fascistisk revolution i Italien. Mussolini skapade i svartskjortorna en kanal för missnöjda delar av ”folket” att engagera sig och få utlopp för sin frustration. Han blev diktator på köpet.

Ideologer lade grunden för eurasianismen

För Sovjetunionens del ledde de första årens erfarenheter efter revolutionen till insikten att en elit måste syra landet till dess folket uppnått ett mognadsstadium som möjliggör ett samhällsliv i ”community”. Ett antal ideologer utvecklade grunderna för en rörelse, ”eurasianismen” som menade att framtiden låg i ett kontinentalt imperium liknande det forna ryska riket är det man bör sträva mot.

Ilyin (ovan) utvecklade vid den tiden en ”teori” för hur det krävdes en stark man med järnvilja för att lotsa samhället genom övergångsperioden till det framtida evigt stabila samhället.

Historikern Gumilev (ovan) utvecklade efter sin Gulag-vistelse en ”teori” över hur helheten stärks genom konfrontationer mellan helheten (imperiet) och olika (klanliknande) steppfolk(”ethnogenesis”). Steppfolkens bidrag var den ”komplementaritet” som gav ”laganda” och en inneboende energi, ”passionarnost” som gav energin att söka bättre betesmarker. Det ryska rikets konfrontationer med dessa steppfolk tolkade han som ett slags integrationsprocess.

Dugin (ovan) dissidenten och estradören, hittade ett auditorium i säkerhetsorganen efter den ekonomiska katastrofen under 90-talet första år, anknöt till eurasianismen, och utvecklade en geopolitisk handbok i hur återupprättandet av Rysslands storhet skulle ske (’Finlandisering’ av större delen av Europa.). Originellt nog ansåg han att detta skulle medföra att nationalstaten avskaffades och styrningen skulle ske från ett strategiskt centrum av kompetenta ”true believers”.

Putin har, enligt Clover (2016) och Snyder (2018), rekommenderat dessa författare som lämplig läsning. (Redan Lenin var påverkad av Ilyin och använde ibland hans namn som pseudonym.).

Foto: Ahmed Zalabany/Unsplash

Ett ”heligt krig”

Det är inte svårt att föreställa sig att Putin på basis av dessa författares texter utarbetat en ideologisk argumentationsbas som används för att motivera kriget (förlåt, den speciella militära operationen) mot Ukraina som ett nödvändigt led i återupprättandet av ett ryskt ”eurasiskt” imperium – och därmed gör kriget till ett ”heligt krig” som kräver allas engagemang. Dessutom kan man ju inte tillåta sig att ”förlora” ett heligt krig.

Jag har inte möjlighet att spåra igenom Putins tal på jakt efter ideologiska spår av ett romantiskt krig som medel att nå en ny storhetstid. Jag kan bara åter hänvisa till Putins tal i Kreml i december 2012:

”I would like all of us to understand clearly that the coming years will be decisive….. Who will take the lead, and who will remain in the periphery and inevitably lose their independence, will depend not only on the economic potential, but primarily on the will of each nation, on its inner energy which Lev Gumilev termed passionarnost: the ability to move forward and embrace change” (citerat från Clover, sid 1f.)

Se där! En ideologisk avsiktsdeklaration som är under ett inledande genomförande i dessa dagar. Den som inte är med hamnar i periferin. Den som vill göra karriär bör förstå vad ”appropriatenes” (March & Olsen, 2008, ”Vad bör en person/nation som jag/vi göra i en situation som denna?”) innebär i detta viktiga skede i Rysslands utveckling mot en ny storhet.

Men problemet är nog för Putin att han tänker i termer av ”nationer” (steppfolk) snarare än individer. Individer måste avslöja ideologins motsägelser.

Referenser:

Boltanski, Luc, (2011, original 2009), On Critique – A Sociology of Emancipation. (transl. Gregory Elliott.). Cambridge: Polity Press.

Cassirer, Ernst, (1925/1946), Language and Myth. (Översättare Susanne langer) New York: Harper & Bros.

Cassirer, Ernst (1946). The Myth of the State (written and published in English) (posthumous) (1946) 

Clover, Charles, (2016), Black Wind, White Snow – The Rise of Russia’s new Nationalism. New Haven: Yale University Press

Geertz, Clifford (1973), The Interpretation of Cultures – Selected Essays. New York: Basic Books

Gieryn, Thomas F. (1983), Boundary-work and the demarcation of science from non-science: Strains and interests in Professional Ideologies of scientists. American Sociological Review, vol 48, pp 781 – 795.

Geertz, Clifford (1973), The Interpretation of Cultures: Selected Essays by Clifford Geertz

Habermas, Jürgen, (1981/1987), The Theory of Communicative Action (Vol. 1), Reason and the Rationalization of Society. Cambridge: Polity Press

Habermas, Jürgen, (1981/1987). The Theory of Communicative Action – Lifeworld and System: A Critique of Functionalist Reason. Cambridge: Polity Press

Hayek, Friedrich von, (1944), The Road to Serfdom. London: Routledge

Hirschman, Albert O. (1970), Exit, Voice, and Loyalty: Responses to Decline in Firms, Organizations and States. Cambridge, Mass.: Harvard University Press

Hobsbawm, Eric, (2002), Interesting Times – A Twentieth-Century Life. London: Penguin

Janis, Irving L.. (1972), Victims of Group Think: a Psychological Study of Foreign-Policy Decisions and Fiascos. Boston: Houghton Mifflin

Jönsson, Sten (2019), A Comparative History of Bank Failures – From Medici to Barings. London: Routledge

Korsgaard, Christine M., (1996), The Sources of Normativity. Cambridge: Cambridge University Press.

March, James G. and Johan P. Olsen, (2008), The Logic of Appropriateness, in Oxford Handbook of Public Policy, edited by Martin Rein, Michael Moran and Robert E. Goodin, Oxford: Oxford University Press.

McCain, Kevin & Poston, Ted (eds), (2017), Best Explanations: New Essays on Inference to the Best Explanation. Oxford University Press.

McCloskey, Deidre N. (2006), The Bourgeois Virtues – Ethics for an Age of Commerce. Chicago: Chicago University Press

McCloskey, Deirdre N. (2010), Bourgeois Dignity – Why Economics Can’t Explain the Modern World. Chicago: Chicago University Press

McCloskey, Deirdre N., (2016), Bourgeois Equality – How Ideas, not Capital or Institutions, Enriched the World. Chicago: Chicago University Press.

Misak, Cheryl, (2016), Cambridge Pragmatism: From Peirce and James to Ramsey and Wittgenstein. Oxford: Oxford University Press

Ouchi, William G., (1979), A Conceptual Framework for the Design of Organizational Control Mechanisms. Management Science, vol. 24, no 9, pp 833–848.

Snyder, Timothy, (2018), The Road to Unfreedom – Russia, Europé, America. New York: Tim Duggan Books

Streeck, Wolfgang, & Schmitter, Philip C., (eds.), (1985), Private Interest Governance: Beyond Market and State. Beverly Hills: Sage

Szulc, Artur, (2010), I Stalins våld – Sovjetunionens kuvande av Östra Polen 1939 – 1941. Stockholm: Norstedts

Taylor, Frederick W., (1911), The Principles of Scientific Management. New York: Harper

Weber, Max, (1922/2019), Economy and Society – A New Translation (översättare Keith Tribe). Cambridge, Mass.: Harvard University press.


[1] I oktober 2016 läckte hacker-gruppen Cyberhunta en gigabyte med emails som den påstod stammade från Surkovs ”inbox” med bl.a. c.a 2300 mails. Han framstår som arkitekten bakom Putins politik avseende Donbass. Omfattande material presenteras under ”Surkov leaks” på Wikipedia. Ryska myndigheter beskriver materialet som ”fake”.

[2] Det var under lägertiden som han hade fått ingivelsen att ett slags instinkt ”passionarity” och komplementaritet (vänskap) mellan individer driver samhällsorganisation tillsammans (Clover, 2016, s. 96f.)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *