Gåvor - för vårt eget eller andra välbefinnande?

Gåvor – för vårt eget eller andras välbefinnande?

(Foto: Steven Depolo, licens CC BY 2.0)

På gatorna och utanför var och varannan butik möter vi dagligen människor som ber om pengar. Ständigt gör sig frågan påmind: Hur skall jag ställa mig till givande av allmosor till fattiga? Blir någon hjälpt av det? En vanlig åsikt är att allmosor permanentar fattigdomen och därmed klyftorna i samhället som i dag uppnått rekordstorlek. Frågan är om gåvor så som dessa mest är till för vårt eget välbefinnande, för att rädda vår själ och dämpa vårt dåliga samvete för att vi själva fått det bra utan alltför mycket anletes svett? Gåvor som väg mot förlåtelse för synder har en lång historia. I den här essän vill jag sätta in den här aktuella frågan i en historisk kontext och spårar ämnet tillbaka till tidig kristendom då allmosor var själens räddning.

”Fader vår som är i himmelen. Förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss.”

Förlåt! Har det inte blivit något fel i översättningen där? ”Skulder” borde väl vara ”synder”? Är det inte naturligare att förlåta synder i religiösa sammanhang än skulder?

I sin nya bok The Ransom of the Soul: Afterlife and Wealth in Early Western Christianity (2015) om rikedom och livet efter detta under tidig kristendom visar Peter Brown hur synd kom att beskrivas i finansiella termer. Fader vår finns i både Lukas och Matteus evangelier. I Matteus på latin – ”Dimitte nobis debita nostra” – är skulderna faktiskt synder i det att den följer grekiskans ”opheilêmata” (skulder), men i Lukas version ber texten uttryckligen om att synder skall avlägsnas och då används latinska ”peccata” (synder). GW. Bowersock konstaterar i en artikel i New York Review of Books (2015) att likhetstecken mellan synd och skuld fanns inom kristendomen redan från början. Hur kunde detta komma sig? Och vilka konsekvenser har det haft? Enligt Bowerstock är tro och pengar själva kärnan i religiösa institutioner. Den franske teologen Alfred Loisy formulerade år 1902 saken som att ”Jesus annonçait le Royaume et c’est l’Eglise qui est venue” – Jesus förkunnade att himmelriket skulle komma men det var Kyrkan som anlände (Loisy blev utesluten ur kyrkan för det). Religiösa institutioner kan inte existera utan pengar, men Jesus förkunnade att den rike mannen borde sälja alla sina ägodelar och ge till de fattiga. I gengäld skulle han då skapa tillgångar i himmelriket.

Ger jag nu av mitt överflöd så får min själ en bättre resa till himmelriket när jag dör?

Är det så vi skall tänka när vi möter människor framför ICA-butiken som ber om pengar? Ger jag nu av mitt överflöd så får min själ en bättre resa till himmelriket när jag dör? Eller skall man utgå från att tiggeri inte löser något på sikt, utan snarare permanentar den resurssvages situation?

Hur skall man göra? Browns bok ger en intressant bild av hur den växande kyrkan, under sina första århundranden, brottades med frågan om hur allmosor skulle behandlas i praktiken. Särskilt brännande blev frågan när kejsar Konstantin blev kristen år 312 och många rika romare följde honom. Så hur skulle människan komma nära Gud? Under de första århundradena efter kristus var pengar och allmosor inte den dominerande metoden. Idén varit istället att martyrer direkt skulle komma nära Gud. Detta tog dock inte riktigt fäste. Enligt Cyprianus, biskop av Kartago var gemene man inte särskilt upptagen med döden och livet efter detta på 250-talet. Uppmärksamheten fästes i stället på Jesu ord till den rike mannen: “If you would be perfect, go, sell what you possess and give to the poor, and you will have treasure in heaven!” Detta kom att tolkas lite mindre heroiskt med tiden. Från kravet att skiljas från alla sina rikedomar och tillgångar växte det fram en konsensus att också små gåvor kunde räcka.

”Fast track” till himmelriket

De levande kunde alltså bereda vägen till himlen genom allmosor. Genom förböner kunde man också underlätta för sina döda. Gåvor blev en del av begravningsceremonin. Katakomberna i San Sebastian söder om Rom visar också att det fans faciliteter nära gravarna för att ha en måltid – refigerium – med sina döda. Härmed blev det en skillnad mellan själarna. Vissa var på ”fast track” till himmelriket, bland annat på grund av de efterlevandes insatser. Under 400-talet efter Kristus presenterade Augustinus (422) Enchiridon, en slags handbok för kristna lekmän. Han hade belägrats med frågor om vilka ritualer som var bäst lämpade att hjälpa oss när vi skall den vägen vandra. ”Gud vet” var Augustinus lite oklara svar, men han försökte trots allt reda ut frågan genom att skilja på de alltigenom goda (valde boni), som kan tänkas nå himmelriket utan problem, och de alltigenom onda (valde mali), som hamnar i helvetet. Återstod gjorde mittengruppen (non valdes) som Augustinus räknade med kunde hjälpas av förböner och offergåvor, förutsatt att de levde ett någorlunda anständigt liv.

Därmed var skulden etablerad och kyrkan skötte bokföringen. Gud blev kreditregleraren som kunde efterskänka våra dagliga synder om vi dagligen gav till kyrkan och dess hjälpverksamhet.

Nu växte kyrkan och intog en dominerande roll i romarrikets samhällsliv – en kyrka för ”non valdes”. Även om man inte behövde ge allt på en gång borde man ge allmosor och offergåvor regelbundet och uthålligt. Därmed var skulden etablerad och kyrkan skötte bokföringen. Gud blev kreditregleraren som kunde efterskänka våra dagliga synder om vi dagligen gav till kyrkan och dess hjälpverksamhet. Goda gärningar hjälpte också upp krediten. Men så lätt kunde det väl ändå inte vara? Kunde syndarna köpa sig fria med gåvor? Augustinus försvarade sig mot anklagelsen för att vara ”soft on sin” genom att hänvisa till Första Korintierbrevet som talar om en skärseld som sorterar syndarna och som ligger före den Yttersta Domens eviga förbränningsugn. Men, slappna inte av, varnade Augustinus, inte alla klarar sig genom skärselden, som närmast blir en försening på själarnas väg för de syndare som klarar sig, men som blir evig för de andra.

Nu förflyttar sig handlingen till västra romarriket. Det var här som rikets nedgång började till följd av talrika attacker av barbarer. Motgångarna förklarades av att aristokraterna inte hade sonat sina synder. Salvianus i Marseilles gick hårt åt de rika – nu fick de vad de förtjänade och enda sättet att få förlåtelse var att skänka mer till kyrkan. De hade dock redan börjat. Aristokratin hade börjat ta över makten över kyrkan, inte minst genom att de satte sina yngre söner och döttrar i kloster som växte i rikedom via donationer.

Vad kyrkan erbjöd i gengäld mot donationerna var förböner och gravplatser i närheten av helgons gravar. På så vis skulle man få support på den farofyllda vägen mot himlen. Helgonen kunde hålla demonerna undan. Under livstiden skulle man enligt Salvianus och andra bedriva offentlig botgöring för sina synder, en äldre tradition som togs upp igen. Kyrkan växte i rikedom i sina två omsorger: ta hand om själen efter döden och de fattiga före döden. Man gjorde det genom att ta aristokratin i kragen. De frankiska kungarna som klev in efter romarna blev partners till kyrkan i kravet på botgöring och bestraffning av synd.

Vid år 600 hade aristokratin, kungarna och kyrkan bildat den första medeltida nobiliteten i Europa. Men inbördeskrig dominerade bilden i Gallien. Frankiska prinsar konkurrerade genom att plundra och förtrycka landsbygden till att gå över på deras sida. Det var mot denna bakgrund som biskopen av Tours, Gregorius, skrev om att världens undergång var nära förestående och att folk borde göra sig beredda. Det som utmärkte Gregorius var hans övertygelse att Anti-Christ redan gjorde inbrytningar i vår värld. Vårt hopp stod till helgonen, som genom goda gåvor och donationer kunde förmås att plädera för oss inför en allsmäktig men rättvis Gud.

Mellanhand mellan rika och fattiga

Vid utgången av 500-talet hade samhällsstrukturen skiftat från den tidigare polariseringen mellan medborgare och icke-medborgare till den nya mellan rika och fattiga. Mellan dessa poler hade kyrkan etablerat en medlarroll i och med helgonen.

Guds rättvisa är särskilt kraftfull till de fattigas försvar. De fattiga representerade mänsklighetens botten och lidande. Genom kyrkans förmedling blev gåvor för själens räddning också gåvor till de fattiga. Helgonen ordnade frigörelse från elände och återskapade en social ordning. Härmed var grunden lagd för klosterrörelsen inspirerad av irländaren Columbanus, som grundade många kloster i alltmer perifera lägen, så småningom i Norden. Nu hade Medeltiden brutit in med kloster, riddare och så småningom korståg. Allt i Guds namn och för själens räddning.

Det är intressant att se hur kyrkan gradvis etablerade sig som mellanhand mellan de rika och de fattiga och hur helgonen blev en själens livvakt på den osäkra vägen. Numera tror vi kanske inte så mycket på helgonens förmåga, men inte desto mindre uppträder berömda personer dagligen i media och uppmanar oss att skänka – som ett slags mellanhänder liknande den roll kyrkan hade. Kyrkan har blivit ersatt men vi vet fortfarande inte hur vi bör ställa oss. Vi måste själva ta ställning, på eget ansvar och av fri vilja.

Referenser:
Brown, Peter, (2015), The Ransom of the Soul: Afterlife and Wealth in Early Western Christianity. Boston: Harvard University Press.
Bowersock, G.W., (2015), Money and Your Soul. New York Review of Books. Vol LXII, no 9, pp 28 – 30.
Langholm, Odd, (1998), The Legacy of Scholasticism in Economic Thought – Antecedents of Choice and Power. Cambridge: Cambridge University Press.

Sten JönssonSten Jönsson, professor emeritus i företagsekonomi. Arbetar nu med omdömesgillt ledande. Var professor i redovisning och finansiering 1976 – 1996 vid Handelshögskolan, Göteborgs universitet och därefter har han varit forskare vid Gothenburg Research Institute, dess föreståndare under större delen och ansvarig för programmet Scandinavian Management.

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn

One thought on “Gåvor – för vårt eget eller andras välbefinnande?

  1. Hej Sten, spännande inlägg. Instämmer i din slutsats att vi måste själva ta ställning, på eget ansvar och av fri vilja. Ditt inlägg väcker också min nyfikenhet på mer. Du skriver att helgonen numera tar form som berömda personer, så kallade kändisar, och här är du något mycket intressant på spåret. Vad innebär det för våra handlingar? Kändisar är ju någon sorts mellanhand i den här frågan om givande och om vi ska agera på eget ansvar och fri vilja kanske inte mellanhänder behövs? Eller har vi behov av mellanhänder?

    Jag är glad att du bloggar och delar med dig av dina tankar. Och som du ser vill jag veta mer. Hör av dig om du är i Jönköping – perfekt ställe att diskutera helgon och religion.
    Hälsningar
    Cecilia

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *