Frihet eller inget kvar att förlora? – Om frilansjournalister och frihetens paradox

Det finns få branscher som är så hypade som mediebranschen. Det finns också få branscher där så många vill jobba och där det finns så få anställningar. Ni kanske har hört talas om mediekrisen? Tidningar som haft en fungerande affärsmodell i årtionden, ibland århundraden, har gått i konkurs. Internet med Facebook och Google i spetsen har lockat över annonsörerna som tidigare betalade för annonsplatser i tidningar och tidskrifter. Hemnet, Blocket och Match.com har tagit över det som förr kallades eftertextannonser – kommer ni ihåg när man kunde annonsera om att sälja sin kanariefågel eller sätta in en kontaktannons i Göteborgs Posten? Dagens Nyheter har förlorat en fjärdedel av sina intäkter under det senaste årtiondet. Samtidigt har mediekonsumenterna vant sig att allt ska vara gratis på nätet, och det är först under senare tid som tidningarna börjat våga experimentera med det som brukar kallas betalväggar, det vill säga att man måste betala för att få läsa material digitalt.

60 procent av frilansarna hamnar under minimilönen för anställda journalister med kollektivavtal.

Vad innebär då detta? Jo, när intäktsströmmarna sinar så finns inga pengar att betala journalister för. Anställda journalister sägs upp – enligt journalistförbundet har en fjärdedel av alla journalist-anställningar försvunnit under det senaste årtiondet. De journalister som blir kvar får jobba hårdare, samtidigt som större delar av nyhetsmaterialet produceras av frilansjournalister – inte sällan de som tidigare hade anställning på företaget – eller läggs ut på så kallade contentbyråer, som kan producera material billigt, oftast också genom att anlita frilansare. Anledningen till att detta blir billigare är att frilansjournalister inte omfattas av kollektivavtal som reglerar minimilön. En frilansjournalist är istället egenföretagare och konkurrerar med andra frilansjournalister. Och eftersom det går tretton journalister på dussinet – arbetsförmedlingen säger att det är en av de yrkesgrupper som det råder allra störst överskott på – så finns det för få uppdrag och för många som vill ha uppdragen, vilket leder till en stor konkurrens. Detta leder i förlängningen till att frilansarvodena pressas neråt. Bra för krisande mediehus med sparbeting, mindre bra för frilansjournalister som behöver betala hyran.

Under minimilön

Det är inte bara i Sverige det ser ut såhär. Medieprofessorn Mark Deuze rapporterar att i hans hemland Nederländerna får 60 procent av frilansjournalisterna ut en lön som ligger under minimilönen i landet. Samma siffror visar Svenska journalistförbundet i en undersökning bland sina frilansmedlemmar: 60 procent av frilansarna hamnar under minimilönen för anställda journalister med kollektivavtal.

Vad gör då frilansjournalister för att få det att gå runt? I ett forskningsprojekt om frilansarbete har jag intervjuat ett femtiotal frilansjournalister som jobbar som skribenter och fotografer om deras arbete. Jag har frågat hur de gör för att skaffa uppdrag – ”jobb” som frilansarna kallar det – hur de sätter pris, och hur de klarar den inneboende osäkerheten i frilansarbete där man inte kan vara säker på att man kommer att få nya jobb efter att man avslutat nuvarande. Baserat på deras berättelser så kan man uttyda olika överlevnadsstrategier. Övergripande kan man säga att de som klarar sig bäst, både ekonomiskt och i fråga om hur nöjda de är med sin arbetssituation, paradoxalt nog, är de som är minst ”fria” i den klassiska ”fri”-lans-betydelsen, det vill säga att de jobbar ensamma med enstaka jobb som de själva kommer på och säljer in till en mängd olika uppdragsgivare. De som alltså mår bäst som frilans är således de som har lyckats skapa långsiktighet i sitt arbete genom att ha återkommande jobb, långa relationer med uppdragsgivare, ett fåtal stadiga uppdragsgivare snarare än många, som jobbar i journalistkontorskollektiv där de ofta samarbetar med andra frilansjournalistkollegor, och som får jobb utlagda på sig istället för att lägga ner mycket tid (som inte går att fakturera) på att komma på och sälja in olika jobb. Ofta har dessa frilansare också en partner med en tillsvidareanställning som gör att hushållets ekonomi inte blir för svajig.

Politiker och tongivande aktörer i det offentliga samtalet hänvisar  ofta till frilansarbete som ett sätt för individen att få mer frihet. Empiriska studier av frilansarbetets vardag visar däremot att det sällan innebär mer praktiskt frihet.

Ett exempel på en sådan här ”ofri” frilansjournalist som klarar sig bra och som trivs med sitt jobb är Anna (jag kallar henne så, i verkligheten heter hon något annat). Anna har jobbat som skrivande frilansjournalist i nästan tjugo år. Hon har sitt kontor i ett frilanskollektiv där de varje måndag lagar gemensam lunch och där de ofta samarbetar på olika uppdrag, och även delar med sig av uppdrag som de inte har tid att göra själva. Anna är redaktör på frilansbasis för några olika medlemstidningar och nyhetsbrev, vilket innebär att hon har ett antal återkommande jobb portionerade över året som garanterar både en stadig inkomst och ett stabilt inflöde av jobb. Utöver detta har hon ett fåtal uppdragsgivare bestående av redaktörer på olika tidskrifter och tidningar som hon har arbetat åt i många år, och som känner till Annas specialområden: skola och utbildning, samt forskning och vetenskap. Dessa redaktörer lägger ut jobb på Anna, där temat och vinkeln ofta redan är bestämd, samt hur lång texten ska vara. Anna behöver alltså nästan aldrig själv ringa upp redaktörer och försöka sälja in jobb.

En klassisk frilansare

Motsatsen till Anna är Anders (också detta namn är fingerat). Anders är en klassisk ”fri” frilansare i den bemärkelsen att han själv kommer på och säljer in alla sina jobb. Han ägnar mycket tid åt att komma på idéer, skissa på dessa, och försöka sälja in dem till stressade redaktörer som redan har ett nätverk av frilansare som de brukar jobba med. Han är kulturskribent och skriver således inom det område där frilansarvodena är som lägst och där konkurrensen är som hårdast – det är många som vill skriva om kultur och nöje. Anders jobbar många timmar i veckan men säljer in för få jobb, och de jobb han säljer in betalar för dåligt. Han har således inte råd att hyra en kontorsplats utan jobbar hemifrån sitt köksbord. Han känner sig ensam och skulle vilja ha kollegor runt sig på dagarna. För att få ekonomin att gå ihop jobbar han extra med telefonundersökningar. Då använder han sig av ett annat namn än sitt riktiga, eftersom han inte vill blanda ihop sitt ”varumärke” och kredd som journalist med sitt jobb som telefonundersökare. Anders skulle helst av allt vilja ha en anställning som journalist men tror att utsikterna för det är nästan lika med noll.

Av min studie kan man dra slutsatsen att de frilansjournalister som lyckats skapa en arbetstillvaro som liknar ”vanligt” anställt arbete är de frilansare som trivs bäst med frilanslivet.

Forskare som studerat frilansarbete pratar om ”frihetens paradox” och diskuterar hur både frilansare själva, men också hur politiker och tongivande aktörer i det offentliga samtalet, ofta hänvisar till frilansarbete som ett sätt för individen att få mer frihet i sitt arbetsliv. Empiriska studier av frilansarbetets vardag visar däremot att det sällan innebär mer praktiskt frihet, även inom de yrkesgrupper där det är en stor efterfrågan på frilansarens kompetens och där arvodena således är höga. Istället för en arbetsgivare och chef får man som frilansare marknaden och uppdragsgivarna som chef, vilket innebär ett annat sätt att arbeta, men knappast mer frihet i praktiken. Däremot finns det en ”frihetens chimär” som även de frilansare jag intervjuat pratar om: att få bestämma över sin egen tid och att slippa engagera sig i korridor-politik. Ett vanligt resonemang är också ”att kunna ta ledigt en tisdag och åka skridskor med barnen”- även om frilansarna i nästa andetag erkänner att de väldigt sällan utnyttjar denna sin teoretiska frihet. (Å andra sidan ska denna känsla av frihet kanske inte underskattas, att känna sig fri är ju en frihet i sig – även om det inte omsätts i praktik?)

Av min studie kan man dra slutsatsen att de frilansjournalister som lyckats skapa en arbetstillvaro som så långt som möjligt liknar ”vanligt” anställt arbete – med kollegor, långvariga relationer, långa överblickbara tidshorisonter när det gäller uppdrag, och ett jämt flöde av arbete som gör att arbetsbördan (och privatekonomin) blir jämn – är de frilansare som trivs bäst med frilanslivet. För de som är ”fria på riktigt” gäller Janis Joplins gamla sanning: ”frihet är bara ett annat ord för att inte ha något att förlora”.

Maria Norbäck är medieforskare som studerar om hur man organiserar medieföretag och mediearbetare. Hon intresserar sig för hur medieorganisationer balanserar inneboende spänningar mellan ”journalistik/kultur och kommers”, hur digitalisering och sociala medier förändrar medieföretagande, och hur mediebranschen som arbetsmarknad fungerar.

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn

One thought on “Frihet eller inget kvar att förlora? – Om frilansjournalister och frihetens paradox

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *