Förbaskade corona! Är det månne ett organisatoriskt problem detta med bekämpningen?

 

Två saker slår mig när när jag betraktar diskussionen kring vad som är rätt och fel i regeringens eller andras strategi för att bekämpa pandemin.

För det första att kartorna på virusets utbredning i olika länder också visar hur olika situationen ser ut i olika delar av världen.

För det andra så är det mycket tal om ”faser”. Först när det handlar om att begränsa virusets spridning, sedan vid nedtryckningen, och när man sedan ”öppnar upp” samhället igen så görs det i fas 1-3. 

Ovanpå det här har alltså olika länder använt skilda strategier från början.  Det ligger förstås nära till hands att tro att valet där starkt hänger samman med vilken politisk/demokratisk kultur som råder inom respektive regims område. Den stora vattendelaren är nog i vilken utsträckning politikerna har tillräckligt mod (och förtroende) att lämna över styrningen av strategin till tjänstemän – vilka förhoppningsvis har expertkunskaper.

Begränsade expertkunskaper 

Problemet med sådana expertkunskaper är att de typiskt är begränsade till ett visst vetenskapsområde.
Min erfarenhet av ett liv i akademin (sedan 1964) är att vetenskapsområdena utvecklas i kraftfull kamp om ”ordet”. Genom att komma i positioner där man kan påverka resursflödet till det egna området kan man främja den ”rätta” vetenskapliga utvecklingen och hålla en massa charlataner på avstånd. Särskilt medicinare och nationalekonomer har enligt min uppfattning (som givetvis är felaktig eftersom jag inte tillhör något av de områdena) varit duktiga på att nedvärdera annan forskning.

vetenskapsområdena utvecklas i kraftfull kamp om ”ordet”

 

Sten Jönsson

Sten Jönsson

Mitt eget område, företagsekonomi (redovisning och management) blev förnedrat redan från början då propån från näringslivet om att införa ämnet för hundra år sedan vid såväl Uppsala som Lunds universitet avvisades med hänvisning till att det var ett ämne som kunde jämföras med ”gymnastik och ridning”. OK!

Denna ”gymnast” vill då börja med en deklaration om den nuvarande ideologin rörande management i offentlig sektor – för att undvika missförstånd.

Jag anser på goda grunder att ”New Public Management” (att införa vad man tror vara modernt management inom offentlig sektor) har varit och fortsätter att vara ett kapitalt misslyckande.
Den mest ingående utvärdering, av Hood & Dixon (2015) i Storbritannien, har i 30 år hållit på med att driva ”affärsmässighet” från regering och neråt. Här kom man till slutsatsen att det inte blivit bättre men däremot dyrare.
Vi kan därför vara ganska säkra på att det finns mycket att göra för att förbättra ledningen av verksamhet i den offentliga sektorn även i Sverige. Jag är också rätt övertygad om att det inte finns någon forskande företagsekonom i Sverige som stöder ”New Public Management”.
Däremot finns det ideologer (nyliberaler och libertarianer) och konsulter som tror sig veta.

Saknar tydliga instruktioner 

Så – vad har vi då att göra med när det handlar om viruset SARS-CoV-2?
Vad skall man tro om smittoläget i olika delar av landet och den dagliga statistik som man kan avläsa på krisinformation.se? Med eftersläpning, bör tilläggas… På text teve står det att det var 95 avlidna igår och på krisinformation.se webbplats står det fortfarande 26. Jo, jo det är en eftersläpning, men hur kunde text-teve veta före krismyndigheten, kan man ju fråga sig?

Nu var det ju så att den svenska strategin bygger på att varje medborgare ska använda sitt förnuft, ta ansvar och tvätta händerna.
I det avseendet uttalas förtroende för medborgarna (och andra), men inte att regionerna skulle kunna klara av sin del av jobbet.

Intervjuade politiker får frågan om varför en bredare testning med ambitionen att provta 100 000 individer per vecka inte har uppnåtts. De svarar att de inte har fått tydliga instruktioner om prioriteringar och syftet med testerna. 

Nu var det ju så att den svenska strategin bygger på att varje medborgare ska använda sitt förnuft, ta ansvar och tvätta händerna

Vad är det som pågår?

Jag föreslår att vi alla börjar med att reda ut några fakta först, så att vi kan starta en organisatorisk diskussion utifrån dem.
Man kan då börja med statistiken (bekräftad!?) på Folkhälsomyndighetens webbplats om antalet insjuknade i olika åldersgrupper och antalet avlidna i samma grupper (per den 28 maj). Det första man då ser av de två bredvid varandra placerade diagrammen över åldersgrupper är att:

  1. Bland gruppen över 70 år har 3775, av de 4260 för hela befolkningen, avlidit. (=88,6 procent)
  2. Bland gruppen över 70 år har 11.618 av 35.727 för hela befolkningen insjuknat. (=32,5 procent)
  3. Socialstyrelsen meddelar den 25 maj att 48,8 procent av de äldre som avlidit bodde på äldreboende och 25 procent hade hemtjänst.
  4. Antalet smittade har ökat kraftigt i åldersgrupperna under 70 år men dessa grupper dör inte alls i samma utsträckning.

Slutsatsen blir att vi har två problem:

  1. Svårigheterna skydda de äldre från att bli smittade
  2. Att se till att de yngre, som blir sjuka, snabbare blir friska

Dessa två kategorier hanteras av olika huvudmän (kommuner respektive sjukvård).

Vad kan det betyda?

Bakgrunden är ju att vi i våra modeller över smittspridning har tre kategorier som kan delas in i Mottagliga, Infekterade, och Tillfrisknade.

Modellerna är konstruerade för att beräkna sannolikheten för övergångar mellan dessa kategorier.

Mottagliga, Infekterade, Tillfrisknade

Vi kan konstatera att kommunernas stora uppgift är att hindra att äldre Mottagliga övergår till att bli Infekterade, medan Landstingens stora uppgift är att se till att alla Infekterade blir Tillfrisknade.

Om man tar landstingen först så är ju uppenbarligen deras prestation att producera Tillfrisknade som kommer från kategorin Infekterade. Prestationsmåttet bör alltså sättas till Tillfrisknade (inte ”dödsfall”).

Kan det ha någon betydelse – av de som kom in till sjukvården måste ju de som inte dött ha tillfrisknat? Det kan man väl räkna ut själv?

Ja, här finns en del anslagspsykologi begravd. Sjukvården har i alla tider fått ökade anslag genom att peka på elände och död.

(När jag själv först kom i kontakt med sjukvårdens argumentation i budgetfrågor på 1970-talet fick jag mig till livs anekdoten om det ansvariga kommunalrådet (sjukvården i Göteborg var kommunal på den tiden) som när han frågade ”Vad skall ni med alla dessa OTC-maskiner till?” Fick svaret från en medicinare ”De skall jag använda på dig när du kommer in med hjärtinfarkt!” – Var och en kunde se – till exempel på de blåaktiga läpparna – att kommunalrådet led av högt blodtryck.)

Sjukvården har i alla tider fått ökade anslag genom att peka på elände och död.

A propos ”plats”! Kom ihåg att en av grundmodellerna som vi använder för prognosändamål för covid-19, den framtagen av Imperial College University i London, har ”plats” som en variabel.

Tänk sedan på alla dessa kartor som visar att läget är olika på olika platser. Nu måste kampen föras på plats!

Lokala beslut om provtagning

Smittspårning för att begränsa spridningen från en plats till en annan förutsätter testning och lokala beslut om var testning är till bäst nytta. Ut till Vrångö och arbeta på ”kyrkokörsnivå”! Så det inte kommer in fler än nödvändigt till sjukvården. Dokumentera detta lokala arbete så att vi kan lära till nästa gång.

Pressträffar i Stockholm?

Jo, det kan ju vara trevligt, men arbetet sker ju där det finns smitta. Politikerna bör avhålla sig från att fördela skuld eftersom vi alla vet att de inte vet mer än vi vet.

Summa: Sjukvården producerar ”Tillfrisknade”, samtidigt som massor med teams som leds av någon sjukvårdskunnig person är ute och kämpar på plats där kartan visar att det kan ge effekt.

Under tiden måste de unga lära sig att ta ansvar. Se hur antalet sjuka i åldrar under 50 ökar!

Vi gamla får tvätta händerna, titta på TV, och vänta på vaccinet.

/Emeritus

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *