Bokrecension: The Rise of Russia’s New Nationalism

Charles Clover: Black Wind, White Snow – The Rise of Russia’s New Nationalism. Yale University Press, 2016

Bokrecension av Sten Jönsson

Man kan verkligen undra varför Putin har tagit alla dessa djärva – dumdristiga skulle man kunna säga – initiativ under senare år. Ockupationen av Krim, insatsen i Syrien, inmarschen i östra Ukraina, och, nu senast WADAs rapport om systematiskt, statskontrollerat fiffel med dopingkontroller inom olika idrotter. Visst, man kan förklara det med att Putin, liksom Trump när det gäller USA, vill göra ”Russia Great Again”; men varifrån kommer idégodset? Tanken att man kan komma undan med det som förefaller oss uppenbara lögner och fräckhet? Visst, Ryssland har  snubblat fram från kris till kris i över 100 år (världskrig, revolution, inbördeskrig, utrensningar, GULAG och mord på miljontals medborgare, världskrig, kallt krig, krig i Afghanistan, Tjetjenien, Georgien, Tjetjenien igen , Gorbachevs reformer, Yeltsins liberalisering, sanktioner), men vad är det för idéer om nationen som frodas i ett sådant hinderlopp? Vilket slag av nationalism är det?

1. Putin signalerar till eliten och till folket på olika sätt

Charles Clover, tidigare byråchef för Financial Times Moskvakontor, och numera dess korrespondent i Kina, har grävt djupt och spårat bakgrund och framväxt av denna nya nationalism som gjort Putin så populär i dagens Ryssland.

Han börjar som sig bör med Putin som i sitt årliga linjetal till ledamöterna i rådsförsamlingen i december 2012 (St George-salen i Kreml) , c.a 5 minuter in i talet, sade:

”Jag vill att vi alla klart förstår att de kommande åren kommer att bli avgörande. Vem som tar ledningen och vem som blir kvar i periferin och oundvikligen förlorar sin självständighet kommer att bero på, inte bara deras ekonomiska potential, men primärt på viljan hos varje nation, på deras inre energi, som Lev Gumilev kallade passionarnost, förmågan att gå framåt och bejaka förändring”.(Fritt översatt från Clovers översättning)

De flesta åhörarna fäste sig nog inte vid ordet i spärrad stil – passionarnost – men de initierade (eliten) fick en stark signal. Ordet är ett nyckelord i den Eurasianism, som står för en ”re-birth of authentic Russianism” (Clover, 2016); en ”civilization nation”, snarare än en bestående av etniska ryssar. Motståndarna är ”the Atlantic West” som är havsbunden till skillnad från Eurasias landbundenhet. Passionarnost står för obrottslig lojalitet mot ledningen som därmed kan styra med vaga signaler. Till folket signaleras genom media som är alltmer statskontrollerade och besjälade av idén om Rysslands storhet genom lidandet.

2. Gumilev, guru genom lidande

Lev Gumilev satt i Gulag två gånger (en för pappa och en för mamma, sa han). Han hade verkligen två illustra föräldrar; pappa Nikolaj och mamma Anna Akhmatova var 1900-talets mest framstående poeter. År 1921 blev fadern arresterad som fiende till staten, förhörd och avrättad. Detta innebar att 9-årige Lev blev trakasserad i skolan som son till en landsförrädare. Flytt till Leningrad hjälpte inte; 1937 angavs han av en studiekamrat för att ha talat illa om Stalin och erkände under tortyr att så hade skett och sändes till Gulag. Då hade han ändå haft tur med systemets nycker. Leningradpolitikern Kirov, sedermera mördad, hade 1934 beklagat sig över den dåliga standarden på historieundervisningen i skolan. Marxismen gick inte riktigt hem hos skolbarnen utan borde kompletteras med en stor dos nationalism.  Detta öppnade för att Lev Gumilev blev antagen för att studera historia vid universitetet. Men så blev han alltså arresterad igen. Akhmatova vädjade utan framgång till Stalin. Gumilev sändes norrut för att arbeta vid VitaHavs-kanalen. Ville säkerhetspolisen ha en hållhake på Akhmatova? Incidenten illustrerar livets nyckfullhet under Stalins diktatur.

Att ge allt för gruppen i de vidrigaste omständigheter – överfört till nationen i kris – det är detta som skall göra Ryssland stort igen!

I Gulag gäller det att överleva. Gumilev, historikern med stäppernas folk som specialitet, fäste sig vid två saker. Han funderade över hur det kom sig att dessa stäppfolk (Skyterna, Xiongnu, Hunnerna, Turkarna, Khitai, Tunguter, Mongoler), primitiva nomader, mobiliserar kraft, sveper in från stäpperna och plundrar rika kungadömen i väst för att sedan åter försvinna in i den historiska dimman? Dessutom observerade han att fångarna i GULAG klarade sin överlevnad genom att sluta sig samman i grupper av 2-4 som med obrottslig lojalitet hjälper varandra. Vad är det för mekanismer? Han berättade senare att han fick en ”uppenbarelse” i lägret – det beror på att de har ”passionarnost”! Att ge allt för gruppen i de vidrigaste omständigheter – överfört till nationen i kris – det är detta som skall göra Ryssland stort igen!

2. Khrushchevs tal befriade Gumilev som publicerade sin ”teori”

Gumilevs mor, Akhmatova, Sovjets ledande poet vi den tiden, hade efter många månader av fruktlösa försök att få honom fri, skrivit dikten ”Requiem” och var under konstant övervakning av säkerhetspolisen. Gumilev trodde säkert att han hölls i fångenskap som gisslan för sin mor (en gång för far, en gång för mor). Men så skedde undret vid den tjugonde partikongressen där Khrushchev i ett hemligt tal fördömde Stalin. I tövädret som följde blev Gumilev fri. Tövädret och toleransen under Khrushchev blev emellertid inte långvarig. När han ersattes av Brezhnev 1964 markerades en striktare hållning till demokratiska tendenser av processen 1966 mot Daniel och Sinyavski, som hade publicerat utomlands. En av få eftergifter mot de nya strömningarna som reformerna initierat var emellertid den till nationalism.

En grupp nationalister fick tillstånd att bilda VOOPIK (All-ryska föreningen för bevarande av historiska monument och kultur). Det var i hägnet av VOOPIK som Gumilev fortsatte att publicera sina texter om den ryska själen och dess rötter i stäppfolkens kultur. Han var ett ”enfant terrible” även inom VOOPIK, men stimulerade formuleringar av rysk patriotism. Hans ”passionarnost” blev ett mått på den mentala och ideologiska energi som står till en nations förfogande. Hans teori för nationalism (Ethnogenesis) gick ut på att en liten grupp passionerade gav energi åt rörelsen ”etnoi”. Denna energi började sedan avta så snart nationen bildats (Clover, 2016, s. 135). Gumilev var en framstående föreläsare (fullsatta hus när han undervisade), men han var akademiskt kontroversiell (spekulativa moment i stället för evidens).

År 1980 markerade ett nytt steg i nationalismens ”frigörelse”, som manifesterades med firandet av 600-årsminnet av slaget vid Kulikovo. All censur av nationalistiska intellektuella avskaffades. Clover antar att detta hade ett samband med framväxten av polska Solidarnosc och med motgångarna i Afghanistan. Gumilev publicerade en omtolkning av hur det slaget vanns och vem den egentlige motståndaren var. Två år senare dog både Brezhnev och Suslov, de intellektuella nationalisternas beskyddare. Ett kort mellanspel av ”gerontocracy” (Andropov och Chernenko) skapade utrymme för en pigg 54-årig reformkommunist vid namn Gorbachev.  (Ekonomin behövde verkligen reformeras och oron i olika landsdelar hade ökat.). ”Perestroikan” avskaffade visserligen censuren, men publiceringen av Gumilevs manuskript om ”Ethnogenesis” var fortfarande blockerad av Vetenskapsakademin med hänvisning till dess ovetenskaplighet. Hans vältalighet, hans celebra föräldrar och hans lidande i Gulag gjorde honom emellertid till en av perestroikas hjältar.  Centralkommittén ingrep till förmån för hans manuskript och Gumilev  blev hyllad genom mängder av intervjuer under de sista åren av sitt liv. Clover påpekar att det förhållandet att Sovjetunionen sönderföll, inte enligt nationell (ethnoi) utan efter politisk ändamålsenlighet, är en indikation på att Gumilevs reella inflytande var begränsat.

3. Enter Dugin

Clover inleder del 3 av sin bok med en redogörelse för uppkomsten av mysticism och upptagenhet med det ockulta som frodades i 60-talsgenerationen. Ledargestalter som Mamleev och Golovin (beatnik-generationen) utmanade sovjetsystemet med ”metafysisk realism” (i Mamleevs böcker förekom zombies etc.). Golovin var mycket upptagen med ”the third Reich” som framställdes som ett monstruöst Yin i relation till mänsklighetens Yang. Golovin prydde sin vägg med en Hitler-poster. Man fann efterhand sitt tillhåll i en dacha i Klyazma. Vid ett av deras möten dök en 18-åring med gitarr upp och framförde en sång (”The fucking end of the Sovdep….”) och uppvisade påtaglig charisma. Hans namn var Alexander Dugin. Han har varit en mycket aktiv ideolog under Putins tid.

Dugin, född 1962, hade en problemfylld uppväxt, i ständig opposition mot sin frånvarande far, som hade en hög position i säkerhetstjänsten. Han hade alltid sin gitarr med sig och gillade att uppträda, läste mycket och utvecklade en non-konformistisk persona. Han var intresserad av fascismen (särskilt Evola) och antog pseudonymen ”Hans Sievers”. (Sievers var tysk nazist utnämnd av Himmler att leda studiet av ockulta fenomen och hängdes efter Nürnberg-rättegångarna.) Ständigt provocerande tog det inte lång tid innan Dugin haffades av KGB. Han hämtades hemma och samtidigt beslagtogs ett arkiv av Mamleevs skrifter, som anförtrotts Dugin. Hans mor kallades också till förhör och hans faders karriär fick ett snabbt slut då han flyttades över till Tullverket. Dugin själv fick nu försörja sig med städjobb.

År 1986 introducerade en vän från Golovins grupp Dugin för Vasilyev, ledare för Pamyat, en avknoppning av tidigare nämnda VOOPIK, som ägnade sig åt arkitektur (restaurering). Pamyat attraherade oförargliga intellektuella. Vasilyev hade nyligen hållit ett tal vid Moskvas kulturcenter där han anklagade flera, bl.a. sionister, för att ha förstört Rysslands kulturarv. Han ansågs vara fascist. När Dugin blev medlem av Pamyat 1987 visade det snart att ingen var så väl insatt i fascistisk litteratur som Dugin. Han märkte dock att det var KGB-folk närvarande på alla mötena. Pamyat var den första politiska organisationen i Sovjet vid sidan av kommunist-partiet. Den tilläts verka trots att dess program innehöll krav på återuppbyggnad av Kristus-Frälsaren-katedralen i Moskva, helgonförklaring av Nikolaj II, förbud mot kommunistisk ideologi och antireligiös propaganda.
En förklaring till att Pamyat fick hållas var, enligt vissa, att det var fråga om en av KGBs frontorganisationer, som hade till uppgift att trakassera ”mjukisar”, som Yakovlev, Gorbachevs högra hand. Pamyat var visserligen en samling tokstollar under KGBs kontroll, men man visade att nationalismen kunde mobilisera massorna. En som iakttog detta med intresse var Yeltsin, som kallats till Moskva (från Sverdlovsk) för att ta rollen som stadens borgmästare (även om den titeln inte fanns). Yeltsin började snart utmana Gorbachev . Han var en mästare i att bygga koalitioner och knöt sig till de väst-orienterade liberalerna (t.ex. Gajdar). Tillfället kom i valet 1989 där 38 av kommunistpartiets generalsekreterare på provinsnivå förlorade. Gorbachev (som glömt Lenins metod att ogiltigförklara ett val med liknande utfall 1917/18) lät förstå att de borde avgå.
Även ”hardliners” inom partiet, och detta innefattade arme-ledningen, insåg att kommunismen hade förlorat sin attraktivitet. En ideologisk nyinriktning krävdes: mer nationalism.

Även Zhirinovsky, ledaren för LDPR, visade stort intresse för Pamyats attraktionsförmåga och kopierade Vasilyevs retorik (galenskaper) i sina tal. Han råkar ju ofta i handgemäng med politiska motståndare även i Duman, men i hans fall är galenskapen bara för publik konsumtion, hävdar Clover, som fann honom analytisk och förnuftig i samtal.

Under 1990 beslöt centralkommittén, som hade börjat med pamfletten ”Post-perestroika”, att finansiera en ny journal ”Kontinent Russia” under redaktörskap av Dugin och hans vän Dudinsky. Den gick inte så bra, men av större intresse är två böcker som Dugin gav ut året innan. Den ena, ”The Way of the Absolute” tillägnades den italienske fascisten Evola, den andra ”The Metaphysics of the Gospel” kopplade samman fransk och italiensk fascism med ortodox kristendom. Böckerna sålde i stor upplaga och Dugin använde pengarna för en resa till Frankrike där han träffade filosofen och ”New Right-ideologen” Alan de Benoist som hade stort inflytande på Dugins fortsatta arbete. Framförallt träffade Dugin i Paris sin gamla idol från beatnik-tiden Yuri Mamleev, som nu undervisade där efter att ha misslyckats vid Cornell. Mamleev tog initiativ till att introducera Dugin hos sin gamle vän Prokhanov som numera var propagandist för militären. Detta ledde till en ny karriärinriktning för Dugin. Prokhanov var utbildad raket-ingenjör, men hade arbetat som journalist i Afganistan och skrivit en uppskattad bok ”The Tree in the Centre of Kabul” och aggressivt kritiserat den nuvarande trenden att kopiera Väst – Ryssland förlorar sin identitet och sin själ! Han ordnade ett jobb för Dugin hos militärledningen, Clover beskriver befattningen som ”conspiracy theorist”. Dugin skrev faktiskt en bok 1990 kallad ”Introduction to Conspirology”.

En desillusionerad militärledning ansåg sig sviken av politikerna i samband med misslyckandet i Afghanistan och började bli övertygad om att de enda motmedlen mot den framvällande demokrativågen var icke-demokratiska. I augusti 1991 inleddes en misslyckad militärkupp (Gorbachev på sitt lantställe), som ”kapades” av Yeltsin som manövrerade ut Gorbachev. Han började med ”Dekret 1400” i september, som upplöste parlamentet. Parlamentet gillade inte det och röstade för att väcka riksrättsåtal mot Yeltsin (det kom till skottlossning i början av oktober) men Yeltsin segrade. Han skyllde de uppdykande problemen med de ekonomiska reformerna på sina ministrar (Gajdar och Chubais), ordnade en folkomröstning och fick stöd av 59 %.

Man började använda opinionsundersökningar för att få en bild av vilken presidentkandidat som hade störst chans att nå folket. Resultatet blev att man sökte en kandidat, som inte säger så mycket, men handlar kraftfullt.

Militärledningen befann sig under Yeltsin i ett ideologiskt vakuum. Det var här som Dugin började konstruera en ny hybridideologi. Den nämnde franske höger-filosofen de Benoist bjöds in att tala till generalerna. Generalerna insåg att Ryssland inte egentligen var besegrat (av västliga konspirationer). Historien utgjordes visserligen av återkommande kriser, men förmågan att resa sig igen ”the imperial constant”, fanns alltid (Clover, s 202). År 1997 fick Dugin sitt genombrott med boken ”Foundations of Geopolitics”. Den fungerade som ett slags psykoterapi för militärledningen. USA återupprättades som den verkliga fienden. För Dugin gällde det gifta ihop kommunistisk ideologi med hård nationalism till något han kallade ”National Bolshevism”. Inriktningen var att Ryssland skulle söka dominans på land och överlåta havet till Väst. En ny axel mellan Tyskland (en ekonomisk gigant, men politisk dvärg) och Ryssland (en politisk gigant, men ekonomisk dvärg) är önskvärd. Boken hade stort inflytande på tänkandet framöver.

4. Enter Putin

Nu sviktade Yeltsins hälsa och han var angelägen om att utse sin egen efterträdare. En underskattad effekt av öppningen mot väst under Yeltsin var att man börjat använda vetenskapliga metoder (opinionsundersökningar) för att pejla folkdjupen när det gällde att få en bild av vilken presidentkandidat som hade störst chans att nå ut till folket. En stor sådan gjordes i slutet av 1998 av opinionsinstitutet ”Imidzh Kontakt” med 350.000 respondenter. Resultatet blev att man sökte en kandidat, som inte säger så mycket, men handlar kraftfullt.

Putin hade gått direkt från juridikstudier till KGB, varit stationerad i Dresden, men inte kommit någon vart i sin karriär (muren föll ju). Han gick över till politiken och bistod borgmästaren (Sobchak) i St Petersburg. När denne förlorat i val inbjöds Putin till Kreml och blev 1998 utnämnd till chef för FSB (säkerhetspolisen). Han var nu en av 4-5 kandidater. Clover antyder att Putin låg bakom den video-sekvens som, på nationell TV, visade allmänne åklagaren Yury Skuratov i en genant situation på ett hotellrum med galanta damer. Denne åklagare hade nämligen inlett en förundersökning rörande familjen Yeltsins inblandning i korruption. Putins lojalitet tilltalade Yeltsin som ville försäkra sig om att inte råka illa ut efter det att han avgått. Han bestämde sig för Putin och han utsågs i augusti 1999 till premiärminister. Putin, besatte många poster i sin regering med folk från St Petersburg, en grupp som kom att kallas ”The St Petersburg chekists”.

Nya fenomen började dyka upp. I september exploderade en stor bomb utanför ett bostadshus i Dagestan (nära Tjetjenien) för gränsvakter. Många dog. De andra tjetjenska kriget inleddes . Putins popularitet ökade kraftigt. Dugin såg vad som hände och gjorde en U-sväng från hård oppositions-ideolog till en påhejare för etablissemanget. Han började söka kontakter i Kreml och under hösten 2000 blev han presenterad för Putin, som hade förståelse för ”Eurasianism” och uttalade sig positivt om detta vid ett statsbesök i Kazakhstan i november. Dugin träffade Suslov – en suspekt KGB-”operativ” som sysslat med infiltration i den ryska maffian – och de bildade ”The Eurasia Party” tillsammans 2001. Inte dåligt under Putins Kreml! Men tillståndet att etablera partiet kan ha något att göra med deras partiprogram: ”We totally, radically support the president.” Dugin blev nu uppmärksammad, inte som en obskyr predikant i en ideologisk sekt, utan som en officiellt erkänd specialist på geopolitik.

5. Mot dagsläget

En entusiastisk anhängare till det nya partiet var Nukhaev, en tjetjensk maffiaboss i Moskva, som engagerat sig i det tjetjenska kriget och nu dök upp som mellanhand i regeringens förhandlingar med den ena av de tjetjenska ledarna, Kadyrov  (Hans rival var Maskhadov). Tanken var tydligen att bringa tjetjenerna tillbaka i den ryska federationen genom att få dem att bekänna sig till ”eurasismen” istället för att kapitulera för Ryssland. En sådan deklaration avgavs vid en konferens på Marriot President Hotel i Moskva i juli 2001. Clover spekulerar över hur Nukhaev, som var på flykt i Turkiet, kunde komma till Moskva i säkerhet och, efter att ha givit konferensens ”key note speech”, återvända till Turkiet. En säkerhet som Nukhaev krävde för att komma till Moskva var en gisslan, vilken visade sig bli Dugins assistent. Nukhaev sa i sitt tal att de eurasiska folkens frihet bara kunde garanteras under ”Eurasian Authortarianism” som syftar till att återuppliva såväl reliker som religiös och nationell självmedvetenhet hos de eurasiska folken. Efter att ha förlorat i valet 2003 upplöstes emellertid ”The Eurasia Party”. Nukhaev har inte synts till efter 2004. Han är troligen död, skriver Clover.

Den 11 september 2001 medförde en ny omsvängning i rysk politik. Putin började samarbeta med USA för att bekämpa terrorism. Han upplät en bas för USA i Kirgizistan och avskaffade ryska baser i Kuba och Vietnam. Dugin uttryckte deltagande med de drabbade i World Trade Center, men sa också att detta var ”swallows of the apocalypse”. Han ansåg att Putins nya USA-vänlighet var ett misstag.

Redan 2003, samma år som Eurasian Party lades ner, arbetade Dugin tillsammans med Guelman (knuten till First Channel, regeringens främsta propagandakanal) på ett nytt parti Rodina (Fosterlandet) som syftade till att dra väljare från Kommunistpartiet. Dugin hade också blivit inbjuden till en kommitté som gav goda råd till First Channel avseende dess programpolitik. Dugin befann sig nu mitt uppe i den ”political technology” (Clovers begrepp, kapitel 13) som var verktyget för Putins inriktning på att ”manage” missnöje snarare än att krossa det. Detta innefattade omfattande opinionsmätningar och strikt kontroll över media. Dugin beskrev det här som ”one of the most colossally successful social swindles of historic magnitude” (p. 274).

De ”rosa” och ”oranga” revolutionerna i Georgien och Ukraina, utnyttjades av NATO för att tränga närmare Ryssland och krånglade till saker och ting för Putin. Komplexiteten i situationen ökade säkert efterfrågan på en ideologi som kunde hjälpa uttolkningen av alla motstridiga signaler. Heidegger (”Dasein”) blev en återkommande referens i Dugins retorik. ”Street nationalism”, ”autonoma” grupper, och fotbollshuliganer, mobiliserades. Sålunda kom ”managed nationalism” till. Dugin deltog år 2007 i demonstrationer på Krim mot den ”orangea” regimen i Ukraina. Han deporterades från Ukraina i juli.

Clover påminner om att Putins Kreml inte är en autokratisk hierarki.  Snarare befinner han sig i ett nätverk av moderna tiders bojarer i ständig konflikt över resurser, policy, och bonusar. Det är fråga om ett slags ny version av Sovjet-tidens Politbyrå, som ju tog beslut i konsensus, med maktgrupperingarna balanserande ut varandra. Putin är spindeln i nätet och tveklöst den mäktigaste personen, men grupperingarna skiftar ständigt. Ett utmärkt sammanhang för en konspirationsteoretiker som Dugin. Men en figur med tilltagande inflytande var också Fader Tihkon, som enligt ryktet övertalade Putin att bli ortodox kristen, och blev hans dukhovnik (själasörjare). Thikon blev patriark för den ortodoxa kyrkan 2009. Det mest påtagliga, inte minst för turister, under Putins tid är utan tvekan den kraftiga upprustningen av den ortodoxa kyrkan.

Dagarna innan kriget med Georgien bröt ut, i augusti 2008, hade Dugin och hans kollega Zarifullin organiserat ett sommarläger/konferens för ”the Eurasian Youth Union” i Sydossetien. Dess ledare, Kokoity, hade varit där och uttalat sin tillfredsställelse med att den första officiella ryska organisationen på 13 år besökte landet, samt att Sydossetien avsåg att söka medlemskap i den Ryska Federationen när saker och ting ställts till rätta.

Sydossetien med sin i huvudsak iranska befolkning hade brutit sig ur Georgien 1993. FN-trupper var nu på plats för att bevaka. Georgiens president från 2004, Saakashvili, hade börjat driva en mer västvänlig politik och diskuterade ett snabbt (”fast-track”) NATO-medlemskap för Georgien. Detta blev officiellt känt under 2008, samtidigt som Bush-administrationen meddelade att man inte tänkte lämna tillbaka den ovan nämnda flygbasen i Kirgizistan, eftersom den blivit av ”strategiskt intresse”. Ömsesidiga provokationer ledde till att Georgien började skjuta med artilleri varpå ryska armén marscherade in och gjorde processen kort.

Bara några veckor efter invasionen i Georgien drabbades den ryska riksbanken av ett kraftigt fall i rubelns värde eftersom investerare tog hem sina ryska investeringar i den finansiella krisens inledning (Lehman Brothers). Stora resurser fick sättas in för att försvara rubeln och i detta läge signalerade USA en ny fas i relationerna till Ryssland. Putin svängde åter in på en mera USA-vänlig linje . Dugin hamnade i skymundan för en tid, Eurasian Youth Movement var lagd i malpåse sedan 2009. Men hans ”comeback” skedde redan den 4 februari 2012 då han talade högljutt (om USAs strävan mot världshegemoni) från podiet vid en gigantisk pro-Kreml-demonstration i Victory Park. Det var fråga om en mobiliserad motdemonstration mot en tidigare (av Medvedev (?) sanktionerad) demonstration av borgerliga Moskva-bor mot Putins planer på att ta sig en tredje period som president. Medvedev skulle enligt överenskommelse gå tillbaka till premiärministerposten. Man kunde emellertid ana en spricka mellan Medvedevs mera liberala anhängare och Putins mera konservativa i dessa båda demonstrationer. Nu lutade sig Putin tydligt mot nationalisterna. Det var förstås aldrig någon risk att Putin inte skulle bli vald, men han insåg behovet att lägga mera vikt vid den politiska elitens lojalitet (efter att haft ögonen på det folkliga stödet under en period).

EU började erbjuda före detta Sovjetstater förhandlingar om associationsavtal, men Ukraina övertalades att inte skriva på avtalet. Då utbröt stora demonstrationer i Kiev med kraftfulla övergrepp från säkerhetspolisen. ”Ordningen” kunde inte upprätthållas eftersom både soldater och poliser gick över till oppositionen. Yanukovich flydde österut och höll en presskonferens i Rostov där han vädjade till Putin att ingripa för att återställa ordningen.
I det konstitutionella vakuum som uppstod i Ukraina agerade Putin snabbt genom att ockupera Krim med början 28 februari (en mycket snabb folkomröstning där visade att folket ville gå med i den ryska federationen). Dugin hade använt uttrycket ”Novorossiya” om östra Ukraina där rysk militia gjorde uppror i april.  Putin började också använda uttrycket.

Clover diskuterar de två ledarna av upproret i östra Ukraina, den ene, Strelkov (en flitig legosoldat med verkligt namn Igor Girkin) kunde kopplas till rysk säkerhetstjänst. Den andre, Boroday (också ryss) kom från anställning (säkerhet) hos oligarken Akhmetov, som behärskade stålindustrin i området. En intressant aspekt på finansieringen av den ryska insatsen i östra Ukraina (endast soldater som utnyttjade sin semester, sas det) återges av Clover (med viss reservation): En gåtfull oligark vid namn Konstantin Malofeev, nära lierad med Fader Tikhon (nämnd tidigare), och med den nuvarande premiärministern i utbrytarrepubliken Krim, blev strax före Ukraina-konflikten anklagad av Rysslands Riksbank (VTB) för att ha använt ett lån från VTB på felaktigt sätt. Man hotade med att ta upp saken i domstol i London. Märkligt nog nådde man en uppgörelse den 27 februari, dagen innan invasionen av Krim. Inledningsvis blev Boroday premiärminister i utbrytarområdet kring Donetsk, med Strelkov som försvarsminister, men de blev så småningom utbytta mot ukrainska befattningshavare. Det måste ju framstå som ett ukrainskt uppror.

Dugin arbetade idogt med fund-raising för miliserna i Ukraina, erbjöd strategiska råd, och drev kampanj för att sända reguljära ryska trupper dit.  Han blev emellertid avskedad från sin tjänst (The Sociology of International Relations) vid Moskvas universitet efter att ha uttalat sig för en rysk nyhetsbyrå om Ukraina: ”Kill! Kill! Kill! There can be no other discussion. This is my opinion as a professor.” Icke desto mindre ledsagade han under samma månad Malofeev till Wien för att presentera honom för extremhöger-politiker av flera slag. Mötet var för att fira 200-årsjubileet av Wien-kongressen 1815 och dess ”Concert of Europé”, ett system för att slita tvister mellan nationer. En schweizisk tidning, TagesAnzeiger (3 juni 2015), satte rubriken ”Gipfeltreffen mit Putins fünfter Kolonne” (Toppmöte med Putins femtekolonnare) och bifogade bilder på Dugin och Malofeev. Clover (s 329) diskuterar också hur man lyckats vilseleda opinionen så att 82 % av den ryska befolkningen tror att Malaysian Air-planet sköts ner av ukrainskt jaktflyg. Han avslutar boken med konstaterandet att Dugin –“ inventor, architect and impresario of Eurasia” – har varit väldigt förutseende vad gäller Rysslands hantering av Ukraina-konflikten. I mars 2015 hade han en så hög profil att USA inkluderade honom bland dem som var utsatta för de ekonomiska sanktionerna.

6. Reflektioner

Detta är en mycket intressant och läsvärd bok. Den ger en inblick i ett slags romantisk uppfattning av den ryska folksjälen som ligger centralt i Putins projekt att göra Ryssland ”great again”. Putin spelar med en hel uppsättning av scenarios/foci; folket mobiliseras via kyrkan och sporten, medan eliten mobiliseras med ”eurasianism” och ”passionarnost” – obrottslig lojalitet mot ledningen. Samtidigt skall man komma ihåg att Kreml, enligt Clover, liknar tsarens hov med många bojarer i varierande konstellationer som driver sitt spel kring makt och inflytande. Putin är inte någon envåldshärskare utan snarare en mästare i att spela det här spelet och komma väl ut. Han har stark kontroll över media samtidigt som han hanterar sina öppna frågestunder i TV väl. Några noteringar om bakgrunden till hans framgång förefaller vara på sin plats:

1. I mer än hundra år har Ryssland snubblat sig fram från en kris till nästa. Avsaknaden av stabilitet är påtaglig. I en sådan miljö gäller det att bygga koalitioner för att överleva och tidigt upptäcka ”foul play”.

2. Putin har varit hårt pressad flera gånger. I kris uppstår ett behov av ideologi-produktion och därmed av en ”ledstjärna” som kan hjälpa en att sortera ut kaoset och bli handlingskraftig. Det är här de abstrakta idéerna från Eurasianism kommer till sin rätt.

3. Att göra karriär under sådana omständigheter är komplicerat. Fler misslyckas än de som lyckas. Det är bäst att tänka konspiratoriskt. Man länkar sig till ett värde som man tror kommer att vara vägledande framöver, men håller utkik efter förändringar. Karriär handlar om att byta lojalitet vid rätt tillfälle. Man behöver också vänner och en skyddande hand ovanifrån, om man satsar på att väcka uppmärksamhet och vara karismatisk (som Dugin).

4. Orden blir viktiga. Att använda vaga termer ger var och en möjlighet att tolka in en egen version av händelseförloppet. Analysen blir ”diskursiv” i det att man går tillbaka till hjältemodiga händelser i historien, främst det Stora fosterländska kriget, för att emotionellt vädja till ”passionarnost”. Sanningen har inte så mycket att göra med detta. Det är fråga om känslan för att offra allt för en större sak. Den diskursiva aspekten av den nya nationalismen återspeglar kanske också det arbete som framstående akademiska lingvister som Jakobson och Trubetskoy gjorde på 1920-talet genom att fokusera på tanken om ett gemensamt ”ur-språk” för alla dessa stäpp-folk som utgör kärnan i idén om Eurasia.

5. Putin är skicklig på att avläsa stämningar, inte minst med hjälp av den ”politiska teknologin (opinionsmätningar), och har flera lojala grupper inom eliten att använda som verktyg i aktioner av olika slag. Han har nästan fullständig kontroll över media. Det är intressant att han tycks använda olika verktyg för att mobilisera folket och eliten. (Trump har ju mobiliserat folket men har inte eliten i sin hand och skäller mest på media – ännu.)

6. Är Putin på väg att göra Ryssland ”great again”? Knappast! Det nätverk av konspirationer som finns i toppen stimulerar inte till stora, nödvändiga investeringar i tillverkningsindustrin. Putin är mästare på att arbeta ”på ytan”.

Sten JönssonSten Jönsson, professor emeritus företagsekonomi. Arbetar nu med omdömesgillt ledande. Sten Jönsson var professor i Redovisning och Finansiering 1976 – 1996 vid Handelshögskolan vid Göteborgs universitet och därefter har han varit forskare vid Gothenburg Research Institute, dess föreståndare under större delen och ansvarig för programmet Scandinavian Management. Han är nu ansvarig för det nygamla forskningsprogrammet Ledarskap, Innovation och Medarbetarskap. Läs mer om forskningsprogrammet.

[1] År 2002 publicerade Litvinenko, sedermera mördad i London, en bok som hävdade att bomben placerats av statens agenter.

[2] Anna Politikovskaya, som skrev om det tjetjenska kriget, gav föraktfulla omdömen om Nukhaev.

[3] Manifesterat i ett nytt START-avtal i februari 2011.

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *