Att älska sitt jobb

Detta är ett utdrag ur inledningen av boken Att älska sitt jobb – passion, entusiasm och nyliberal subjektivitet (2016), Nordic Academic Press. Läs mer om den på förlagets hemsida. Läs också nyheten om boken på Centrum för konsumtionsvetenskaps webbplats.

Det uppfattas i allmänhet som något eftersträvansvärt att älska sitt jobb. Har man goda karriärmöjligheter, utrymme för personlig utveckling, frihet att planera sin tid eller möjlighet att bidra med sin kunskap för att hjälpa andra till bättre liv är det kanske inte så förvånande att man brinner för sitt arbete. Men det är mer förvånande att samma känslor finns på delar av arbetsmarknaden där karriärmöjligheterna är små, arbetsdagarna inrutade, korttidsanställningar vanliga, arbetsuppgifterna standardiserade och personalen betraktas som utbytbar och ofta kallas in via textmeddelanden i mobiltelefonen. Detaljhandeln är en del av arbetsmarknaden där samspelet mellan människor, kunder och personal är standardiserat för att leda till att pengar och varor byter ägare på så kort tid som möjligt. Därför är den ett särskilt intressant exempel på den samverkan som finns mellan känslor och krav på effektivitet.

Föreställningar om vikten av att känna passion inför det man gör finns överallt. Det finns också många tankar om hur människors känslor och intressen kan styras. Frågan hur personal kan förmås att engagera sig känslomässigt i arbetet ägnas uppmärksamhet inom många olika organisationer. Tanken att man ska älska sitt arbete kan ses som uttryck för ett allmänt krav som ställs på människor i dagens arbetsliv. Kraven på utbildning och förkunskaper är generellt sett låga i detaljhandeln varför butikspersonal i allmänhet inte förväntas vara inskolade i vad som krävs, eller själva ta ansvar för det, samtidigt som deras engagemang anses ha ett stort ekonomiskt värde och kunna övertyga kunder till köp.

Syftet med den här boken är att undersöka varför så många i detaljhandeln säger att de älskar sitt jobb, varför det anses viktigt att älska sitt jobb, vad det betyder och hur det kan förstås i förhållande till den utveckling på arbetsmarknaden under de senaste decennierna som ofta kallas nyliberalism och kännetecknas av osäkra anställningsförhållanden, försvagad fackförening och fokus på individen och individens rättighet och skyldighet att välja och ta ansvar för sitt eget liv. Det innebär att de intervjuades uttalanden om att de älskar sitt arbete sätts i samband med en utveckling där människors känslor engageras i arbetslivet på nya sätt: Det uppfattas vara ”normalt” att älska sitt jobb.

Passion är bokens ena tema och entusiasm dess andra. Dessa båda begrepp förstås här som en form av krafter som vi människor uppfylls av och som får oss att utföra handlingar på specifika sätt. Boken syftar till att identifiera dessa krafter, undersöka hur de fungerar, samt diskutera vilka effekterna av dem är. Vad är det som entusiasmerar människor och hur går det till? Vilka meningsskapande praktiker finns i omlopp och påverkar personalen till att bli intresserad av varumärken och av att företaget går med vinst? Och framför allt, vilka är konsekvenserna av att förväntningarna på att identifiera sig med arbetsgivarens logik blivit allt starkare och vad innebär de för förståelsen av vad det medför att vara en arbetande människa?

Arbeten i detaljhandeln kännetecknas av låga löner, oregelbundna arbetstider och deltidsanställningar. Det är en växande bransch som ofta fungerar som en ingång till arbetsmarknaden. För anställda i detaljhandeln omfattar arbetet ofta – förutom det fysiskt krävande i att packa upp varor, prismärka, stå i kassa och det emotionellt krävande i att samspela med kunder – också ett krav på att skapa för – troende för de saluförda varorna genom att framställa det egna jaget och den egna kroppen på sätt som överensstämmer med det budskap som butiken ifråga vill förmedla till sina kunder. I forskningslitteraturen kallas det här för estetiskt arbete. Den här biten av arbetet är särskilt framträdande i butiker som också förespråkar en viss livsstil och inom modehandeln men fi nns också inom andra delar av handeln, även om den uttrycks på ett något annorlunda vis där. Det är ett slags arbete som bygger på ett känslomässigt engagemang som är underförstått. Det kan exempelvis handla om att utstråla ett intresse för de saluförda varorna i modebutiker, att identifiera sig med dem och visa att man konsumerar dem och bär dem på sin kropp utifrån ett konsumtionsintresse. Det kan också röra sig om att engagera sig i kundens intressen.

Leendet är ditt billigaste och effektivaste vapen när det gäller att få kontakt med kunden. Du kan testa själv: Le åt någon du inte känner, du får garanterat ett leende tillbaka! Men glöm inte att ett leende måste vara äkta, du måste ha leende ögon också. En säljare måste utstråla entusiasm. Även i ett telefonsamtal hörs det på rösten om du ler när du pratar, rösten låter gladare och vänligare. (Andersson m. fl . 2007 , s. 28 )

Citatet är hämtat ur en bok som heter ”Försäljning och service – möte med kunden” och är ett läromedel för kurser i yrkesverksamhet inom handel- och servicenäring. Det innehåller en paradox som jag känner igen från min forskning: Leendet beskrivs å ena sidan som en attityd du kan träna dig till, å andra sidan som något äkta som kommer in ifrån. ”En god säljare är lite av en psykolog, diplomat, skådespelare, administratör, ekonom, marknadsförare och värd/värdinna i en och samma person. Ett jobb som detta blir aldrig tråkigt” (Andersson m. fl . 2007 , s. 17 ).

Beskrivningarna ska locka unga människor till branschen. Med associationer till yrken med status – ”psykolog, diplomat, skådespelare, ekonom” – presenterar man försäljning som världens bästa jobb som dessutom aldrig blir tråkigt. På så vis konstrueras en föreställning om säljande som en yrkeskunskap. Budskapet är att alla yrken har sitt sätt att hantera människor och säljyrken har sina motsvarande vis. Med jämförelser med människonära yrken som lärare, läkare och psykologer presenteras säljyrket som beteendevetenskapligt orienterat och en bransch i mänsklighetens tjänst. I en bok anpassad för gymnasieskolans kursplan låter det på följande vis:

Som säljare måste du tro på vad du gör [—] Men en säljare som själv är lite tveksam till säljandet har givetvis svårt att bli riktigt framgångsrik. För att du ska lyckas inom säljaryrket måste du vara övertygad om meningen med säljandet . [—] Du måste också tycka om företaget och dess produkter . Det går inte att sälja något som du själv inte tror på. Det går inte heller att representera ett företag som du inte är stolt över. Många kunder köper faktiskt en vara eller tjänst främst för att säljaren är entusiastisk och därmed vinner deras för – troende. [—] På många sätt fungerar säljare som förenande länkar i samhället. Säljaren ser till att kunder med behov av olika varor och tjänster får dessa behov tillgodosedda. En duktig säljare kan spara att älska sitt jobb 12 både tid och pengar för kunden. (Erasmie & Pihlsgård 2000 , s 17 – 19 , kursivering i original)

Den relativt omfattande litteratur som riktar sig till elever och studenter med sikte på att jobba i detaljhandeln använder sig generellt av omskrivningar som också återkommer i de intervjuer med försäljare som den här boken bygger på. Avsikten med omskrivningarna är generellt att skapa entusiasm inför yrket. Samtidigt är kontrasten mellan beskrivningen av yrket och de intervjuades skildringar av vardagen slående. Utifrån deras berättelser kunde en god säljare lika gärna beskrivas så här: En god säljare accepterar sexuella trakasserier och att bli utskälld och hotad. Hen lägger sin fritid på att lära sig jobbet, är alltid tillgänglig, blir aldrig anställd, lägger lönen på varor från butiken, blir uppsagd om hen inte accepterar outtalade krav på och regler för kropp och konsumtion, hetsas att leva upp till försäljningsmål som ständigt ökar, har ofta ont i magen och är ständigt övervakad. Dessutom måste en god säljare älska sitt jobb – på riktigt!

Att älska sitt arbete kan förstås vara en viktig källa till välbefinnande och meningsfullhet. Men det kan också vara uttryck för krav som medverkar till underordning och till att relationer på arbetsmarknaden förstås som naturliga och därmed opåverkbara.

Kanske står det här också i den första beskrivningen – fast mellan raderna. Det står förstås också att det är en ”god säljare” som kännetecknas av beskrivningen. Omskrivningarna måste tolkas som uttryck för att säljande ses som något negativt, att det är ”fult” eller i grunden omoraliskt, och att det finns en uppfattning om att dessa associationer måste laddas med nytt innehåll. Även om dessa omskrivningar kan vara användbara för dem som befinner sig i branschen är det viktigt att komma ihåg att målet med säljande är en ekonomisk transaktion där varor byter ägare. Det handlar inte om att hjälpa människor, utan om att använda beteendevetenskaper för att överföra pengar från kunder till företag.

Begreppet ”organizational identification” kan användas för att beteckna i vilken utsträckning människor ser sig själva som del av det företag de jobbar för (Dutton m. fl. 1994, s. 242, i Bondesson & Rosengren (2014 ). En växande branschnära forskning undersöker hur anställda kan fås att identifiera sig med sina arbetsgivare, hur man så att säga får dem med på tåget eller ombord (Getting People on Board , i Rosengren & Bondesson 2014 a). Poängen är att arbetsgivare ska kunna försäkra sig om att personalen delar den syn som organisationen står för samt att den synen överensstämmer med den bild som finns av organisationen i samhället i övrigt. Företagsekonomerna Niklas Bondesson och Sara Rosengren ( 2014 ) undersöker i en artikel den betydelse som reklam riktad till konsumenter har också för personalens syn på företaget ifråga samt menar att reklam är ett viktigt redskap för att ”få anställda ombord” (se också Rosengren & Bondesson 2014 ). I sådan här forskning undersöker man inte vilka konsekvenserna är av försöken att styra personalen entusiasm, till exempel hur de anställdas självbild eller hälsa påverkas; syftet är att förbättra företagens resultat.

Min inriktning är en annan. Här handlar det istället om hur identifikation med arbetsgivaren blir meningsfull för anställda, inte för att öka möjligheterna till att styra deras beteende och öka företagens prestanda, utan för att undersöka vilka betydelser sådan identifikation får för hur människor skapar mening kring frågor av vad det innebär att vara en arbetande människa i vår tid. Det kan handla om vad man som anställd i ett företag tycker ingår i jobbet, om vad en arbetsgivare har rätt att ställa krav på, om man måste tycka och tänka på speciella sätt och om det är rimligt att behöva identifiera sig med sin arbetsgivare. Borde det i så fall rent av ingå i arbetsbeskrivningen och ersättas? Framför allt undersöker jag hur sådan identifikation blir meningsfull i praktiken genom att utgå från berättelser om hur de som jobbar i detaljhandeln själva ser på sitt förhållande till sitt arbete. Boken handlar om vad försäljarna vill få ut av jobbet och hur det går till när människor identifierar sig med företag och entusiasmeras av dem. Vad drömmer de om och entusiasmeras av? Vilka betydelser har passion i dagens arbetsliv?

En sökning på ”passionerad säljare” ger många träffar på jobbannonser. I oktober 2016 söker Ikea Umeå en ”passionerad säljare med kundens bästa i fokus” (https://www.jobbsafari.se/visa-jobb/r 7816012 , den 11 oktober 2016 ) och Ikea Borlänge söker ”utåtriktade medarbetare som brinner för service, gillar att träffa massor med kunder och utmanas av att göra dem nöjda och uppfylla deras drömmar!” I annonsen står det vidare att det är ”en tjänst för någon som älskar det personliga kundmötet” och som dessutom ”älskar det långa kundmötet” (http://ledigajobbsweden.com/detalj/ 67aeefa7eee6b66a/ikea-borlange-soker-kokssaljare-ikea-borlange 2016 , den 11 oktober 2016 ). Att just säljare ska drivas av passion är något som ofta efterfrågas. Som vi har sett kan passion också vara ett krav. Att det kan ses som ett krav att älska sitt arbete innebär att känslor blivit del av arbetsmarknaden, men det innebär i sin tur inte att det nödvändigtvis är något konstigt eller nytt. De franska ekonomiska sociologerna Bruno Latour och Vincent Lépinay ( 2009 ) definerar i en diskussion om 1800-talssociologen Gabriel Tarde ekonomi som vetenskapen om passionerade intressen (”science of passionate interests”, s. 24 ). Kapitalismen är med den tolkningen inte ett system av kall beräkning, utan en ständig förstärkning i passioners intensitet och räckvidd. Allting inom ekonomier är irrationellt och består av passioner. Kapitalismens utveckling bygger på förstärkningar av och sammankopplingar mellan passioner.

Härnäst tar jag upp de teorier om passion, agentskap och arbete som influerat mina tolkningar av de intervjuades berättelser. Därefter redogör jag för min analysmetod, karaktäriserar detaljhandeln som arbetsplats och ger en överblick över hur resten av boken är disponerad.

Varför är det viktigt att älska sitt jobb?

Under fältarbetet slogs jag tidigt av att många verkade identifiera sig starkt med sina arbetsgivare och framstod som okritiska till arbetsvillkoren. De anställda betonade hur intressant deras arbete var och ofta hur mycket de älskade det: älskade mode, älskade att sälja eller älskade att hjälpa människor att hitta produkter de behöver. Många sade att de inte alls kände sig kontrollerade av ledningen. Tvärtom beskrev de sig själva som individer med makt över sin egen arbetssituation. Många förklarade att de inte gjorde som de gjorde på jobbet för att ledningen krävde det, utan för att de själva ville det, för att de ”älskade sitt jobb”. De identifierade sig med ledningen och med kunder och kundernas konsumtionsvanor snarare än de identifierade sig med andra arbetare. Inställningen till facket var ofta kritisk eller likgiltig. Många identifierade sig som konsumenter och talade om vad de förväntade sig av personalen när de själva handlade, snarare än att tala om arbetsrätt eller fackliga krav. Det var vanligt att lägga en stor del av lönen på exempelvis kläder från butiken att ha på sig på jobbet, för att det var så roligt. Eller att lägga en stor del av fritiden på att lära sig om nya produkter för att i mötet med kunder uppfyllas av den känsla av expertis som det gav. De anställda talade om hur intresserade de var av varorna, att det var roligt att packa upp nytt och om fördelarna med personalrabatter. Ord som ”älska” användes ofta. Många sade ”jag älskar mode” eller ”jag älskar att sälja” och ”jag älskar att hjälpa människor”. ”Jag ville jobba med människor” är ett av de vanligaste skälen som människor i servicesektorn uppger på frågan om varför de valt sitt yrke (se också Petersson 2003 ). I modehandeln var det lika vanligt att säga ”jag ville jobba med mode”. Önskan om att vara nära åtråvärda varor var påtaglig.

Intresset och känslorna för arbetet beskrevs av de intervjuade inte bara som något roligt, utan som ett måste, som något som arbetsgivare idag kräver och som något som är ”självklart”. ”Intresse” förstods som något som kommer inifrån, men samtidigt menade de också att man kan göra så att man blir intresserad, även om man inte varit det från början. Man kan få sig att älska sitt jobb. Betydelsen av att känna entusiasm för det företag man är anställd på och att identifiera sig med det var en återkommande punkt i intervjuerna och måste sättas i samband med den starka övertalning som pågår från branschens företrädare om vikten av att uppleva sitt arbete på det viset. Människor förväntas mer och mer bli passionerat uppfyllda av sin relation till sitt arbete och ansvaret för att det ska ske läggs på den anställda.

Om många människor säger att de älskar sitt jobb så betyder det förstås ändå något. Det kan inte ses som uttryck för en falsk föreställning eller som att de bara upprepar något de fått lära sig. Jag problematiserar därför också föreställningar om att det går att skilja mellan äkta och falska känslor. Vad är det som säger att känslor som säljs som varor på en marknad är mindre äkta än känslor som uppstår i en annan kontext? Och: Går det att säga att känslor mellan människor är något annat än känslor mellan människor och ting eller mellan människor och aktiviteter? Dessa spänningar undersöks som uttryck för vad som kan kallas en affektiv bindning till relationer på en nyliberal arbetsmarknad.

Mänskligt medvetande har absorberats i en förhandlingarnas ordning där människor inte nödvändigtvis tolkar usla arbetsvillkor som utnyttjande, utan istället som just det som erbjuder känslor av värde och tillhörighet.

Att älska sitt arbete kan förstås vara en viktig källa till välbefinnande och meningsfullhet. Men det kan också vara uttryck för krav som medverkar till underordning och till att relationer på arbetsmarknaden förstås som naturliga och därmed opåverkbara. Föreställningen att den anställda älskar sitt jobb är också uttryck för de managementtekniker som ska påverka anställda så att de upplever att de av egen fri vilja gör det som bäst gynnar organisationen. Så kallad ”performance management” handlar om att personalen identifierar sig med organisationens mål och gör dem till sina egna; det är processer som bygger på att personalen motiverar, disciplinerar och kontrollerar sig själva utifrån sin egen drivkraft (McKenzie 2001 , se också Bauman 1998 , Sennett 1999 , Rose 1990 , Cameron 2000 , Petersson 2003). Teoretiskt utgår jag från en kombination av den kanadensiske konversationsanalytikern Francois Coorens ( 2010 ) teori om passion och agentskap och Lauren Berlants ( 2011 ) teorier om affektiv delaktighet (”affective belonging”). Det innebär att jag tolkar anställdas uttalanden om att de älskar sina jobb snarare som ett slags affektiv självreglering som är sammanvävd med känslor av att vilja lyckas i livet, än som uttryck för foucauldiansk självreglering, ”governmentalitet”, det vill säga en internaliserad maktyttring (jfr Foucault 1991 ).

Strävan efter normalitet

I boken Cruel Optimism ( 2011 ) teoretiserar Berlant förhållandet mellan den nyliberala eller postfordistiska tid hon menar vi lever i och föreställningar om det mänskliga jaget. Berlant förstår de drömmar om det goda livet som nyliberalismen serverar oss som ”cruel optimism” – grym optimism. De är grymma eftersom de blivit svårare att förverkliga och samtidigt optimistiska eftersom de erbjuder vägen till lycka. Hon menar att fantasier om det goda livet med anställningstrygghet, jämlikhet och intimitet förnimms känslomässigt, eller affektivt, men kommer för en stor mängd människor aldrig upplevas eftersom välfärdsstaten har förändrats. På så vis skapas tveeggade känslomässiga bindningar. Arbetsmarknaden exploaterar oss, men tillhandahåller också våra fantasier och vårt meningsskapande. Att delta i arbetslivet kan för många människor innebära ett erkännande av deras människovärde. Därför kan även arbeten med dåliga villkor eftertraktas, eftersom de bekräftar känslor av delaktighet i världen och i vad som anses vara ett ”normalt liv”, menar hon. ”Optimism” syftar på de möjliggörande aspekterna av att ingå i arbetskraften, att få sin plats i världen bekräftad (s. 163 ). Det grymma handlar om att dessa villkor både blivit svårare att förverkliga och är ojämlikt fördelade. Mänskligt medvetande har absorberats i en förhandlingarnas ordning där människor inte nödvändigtvis tolkar usla arbetsvillkor som utnyttjande, utan istället som just det som erbjuder känslor av värde och tillhörighet. Berlant kallar dessa processer ”affects of aspirational normativity”, en affektiv eller känslomässig strävan efter normalitet, och menar att fördelarna med dåliga arbeten är själsskapande, inte själsdödande. Agentskap är för Berlant därför inte det som förändrar världen, utan det som förhandlar med den.

Utifrån en roll figur i den franska filmen Time Out ( 2001 ) ägnar Berlant särskild uppmärksamhet åt föreställningen om entusiasm. Hon förstår entusiasm som en affekt som människor handlar utifrån, men entusiasm, precis som passion, är en del av den retorik som konsulter i management använder. Vincent, huvud figuren i filmen, får sparken eftersom företaget han jobbat för tycker att han inte längre omfamnar ”företagsandan” (på engelska ”company spirit”) och Vincent själv förstår sin påkomna känsla av otrygghet som att han förlorat sin entusiasm (s. 218 ). För Berlant är det ett exempel på hur krav på anställda i det hon kallar postfordismen eller nyliberalismen medfört att det inte längre går att skilja känslolivet från arbetslivet. Hon förstår det som ett resultat av vad hon kallar samtidens politiska och affektiva ekonomier som skapar normer, såsom en kollektiv vilja att föreställa sig själv som en ensam agent som kan och måste leva det goda liv som utlovats av kapitalistisk kultur; en fantasi om meritokrati, en fantasi om att förtjäna lycka. Det är en fantasi som är sammanvävd med intimitetspraktiker, såväl i hemmet som på jobbet och i konsumtionssamhällets löften (s. 167 ). Berlant menar att 1900-talet bevittnade en utökning av företagens krav på arbetstagare – arbetstagare ska inte bara producera värde utan också rätta sig i ledet i enlighet med arbetsplatsens känslomässiga normer.

Detta är ett utdrag ur inledningen av boken Att älska sitt jobb – passion, entusiasm och nyliberal subjektivitet (2016), Nordic Academic Press. Läs mer om den på förlagets hemsida. Läs också nyheten om boken på Centrum för konsumtionsvetenskaps webbplats.

magdalena petersson mcintyreMagdalena Petersson McIntyre, är docent i etnologi och forskare på Centrum för konsumtionsvetenskap.

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *