Reflektioner efter etnologbesök i garderoben

Hur kan en djupare förståelse av mina klädvanor resultera i en mer hållbar modeindustri? Den frågan har jag ställt mig sedan jag anmälde mig frivillig till projektet Hållbara garderober och släppte in etnologen Elias i min garderob.

Enligt en undersökning som second hand-företaget Myrorna gjorde 2015 använder sju av tio svenskar endast hälften av plaggen i sin garderob. Jag tror jag är en av dessa sju. Inte för att jag har särskilt mycket kläder, utan för att jag använder väldigt få plagg. Det är helt enkelt få plagg i min garderob som kvalar in som bekväma, funktionella och någorlunda i linje med vad som skulle kunna kallas mitt stilideal.

Felköp kanske är ett område där klädindustrin kan utveckla tjänster för att hjälpa människor som mig, som inte vill eller orkar lägga ner allt för mycket tid på att jaga kläder.

Kombinationen av bekväm, stilmässigt rätt och funktionell, är svår. Att hitta de här plaggen har i alla fall krävt mer arbete än vad jag har varit villig att lägga ner. Det tror jag är en anledning till en rad felköp jag har gjort. För Elias Mellander, etnolog i projektet Hållbara garderober, visar jag upp en blå kavajliknande kofta som jag köpte på 70 procent rea förra året. I butiken framstod plagget både mysigt och stiligt. Och 70 procent! Framför spegeln hemma ser jag dock bara Vanheden från Jönssonligan framför mig. Inte mitt stilideal om man säger så.

Kanske behöver vi mer hjälp i butiken för att hitta rätt plagg som håller länge?

Felköp kanske är ett område där klädindustrin kan utveckla tjänster för att hjälpa människor som mig, som inte vill eller orkar lägga ner allt för mycket tid på att jaga kläder. Man kan tänka sig en helt ny profession som hjälper människor att köpa kläder som sitter bra och dessutom är funktionella utifrån vars och ens vardag. Rådgivare som hjälper konsumenter att få ihop den här kombinationen av funktionell, stilmässigt rätt och bekvämt. Personal shoppers finns i och för sig redan och butikspersonal fungerar som rådgivare i någon mån (även om deras råd inte känns så trovärdiga – de är ju där för att sälja) – men jag tror inte att de flesta känner att stilkonsulter av det här slaget är särskilt realistiskt att anlita. Här kanske det finns utrymme för utveckling av tjänster för att göra rådgivare eller stylister i någon form mer tillgängliga för vanliga konsumenter.

Det finns också andra oanvända plagg i min garderob som inte är felköp. Plagg som jag har använt tidigare men som jag av olika anledningar inte använder längre. Delvis har de blivit för små. De stannar dock kvar i garderoben eftersom jag tänker att det inte är omöjligt att jag någon gång kommer att komma i dem. Men konsekvensen är förstås att jag måste köpa nya kläder som passar, i väntan på att så ska ske. Ett alternativ hade varit att anpassa och sy om kläderna för att de ska passa min nya form.

Men i dagens läge då den rådande logiken inom modeindustrin är som den är, är det billigare att köpa nytt än att sy om. Så det finns inga incitament. Jag inser också att jag, uppvuxen i en slit- och slängkultur, inte riktigt vet hur jag skulle gå till väga eller vilka plagg som lämpar sig bra för att sys om. Var finns närmsta skräddare? Vilka är bra? Det är inte oöverstigliga hinder, men de är tillräckliga för att göra den här trötta småbarnspappan opepp på idén att låta sy om kläder.

Men den rådande logiken kan trots allt förändras. Det finns inget givet i att till exempel transporter ska vara så pass billiga att nya plagg som färdats från andra sidan klotet prismässigt konkurrerar ut att sy om. Att transportsektorn inte bär sina kostnader för klimatförändringar, som istället läggs på samhället och kommande generationer, beror på beslut fattade på samhällsnivå. Det finns heller inget givet i att modeindustrins livsluft ska vara konsumtion av nyheter, ständig förändring och att trigga i gång köpimpulser. Nu är antalet felköp och oanvända plagg faktiskt positivt ur vinstperspektiv och för samhällsekonomin (på kort sikt). Och så länge det är så är det väl naivt att tro att felköp och oanvända plagg kommer att minska.

Om inte klädindustrin hittar nya sätt att tjäna pengar enligt en annan logik. Till exempel genom att erbjuda hjälp att sy om befintliga kläder i garderoben som sällan används.

Använder vi alla kläder i garderoben?

Forskningsprojektet Hållbara garderober har inte i första hand målet att förändra människors individuella beteenden, utan det är en förändring av modeindustrin och affärsmodeller som står i fokus. Men det hindrar dock inte att samtalet med Elias faktiskt har lett till en beteendeförändring från min sida. Elias ställde frågor om tvätt och hur det går till när jag avgör om kläder är smutsiga. Att sätta ord på det fick mig att inse att det inte egentligen handlade så mycket om att avgöra om plagget var smutsigt, utan snarare en rutin som byggde på hur många gånger plagget har använts. Barnens kläder till exempel. Här gällde att plaggen åkte i tvätten efter en dag. Jag förutsatte helt enkelt att kläderna var smutsiga då. Barn smutsar ju ner sig.

 Det rutinmässiga slängandet i tvättkorgen framstår nu i efterhand som en fråga om förvaring.

Och de gör de, men inte alls i den utsträckningen som jag trodde visade det sig. Efter etnologbesöket har jag faktiskt tittat på kläderna innan de åkt i tvättkorgen. Och många plagg duger både två och tre dagar. Det rutinmässiga slängandet i tvättkorgen framstår nu i efterhand som en fråga om förvaring. Det finns i vår familj inte någon självklar plats för kläder som varken är nytvättade eller smutsiga. På något sätt bär det emot att lägga ett plagg som känns lite halvrent tillbaka bland nytvättade kläder på hyllan. Jag antar att det är här drivorna av kläder som hänger över trappräcken eller slängs i någon fåtölj hemma hos folk kommer in i bilden. De är förvaringsplatser för plagg i gränslandet mellan rent och smutsigt. Vill man då undvika dessa drivor blir tvättkorgen svaret på frågan: var ska jag göra av den här använda (men kanske inte så smutsiga) tröjan? Att sätta ord på det här har förändrat hur jag tvättar kläder.

Och det är ju bra, men hållbarhetsarbete som riktar in sig på förändring av individers konsumtionsbeteende (eller tvättrutiner) verkar i dagens läge vara för lite, för sent. För trots stor medvetenhet om konsumtionens klimatpåverkan och att många säger sig vilja agera mer hållbart, ökar klädindustrins klimatpåverkan varje år. IPCC, FN:s klimatpanel som sammanställer den samlade klimatforskningen meddelar: med nuvarande utsläppstakt kommer vi redan 2030 ha släppt ut tillräckligt med klodioxid för 1,5 graders uppvärmning. Enligt Climate Action Tracker, ett verktyg som produceras av tre forskningsorganisationer (Climate Analytics, Ecofys and NewClimate Institute), och mäter länders nuvarande klimatåtaganden beräknar att även vid ett optimistiskt scenario är vi på väg mot cirka 3 graders uppvärmning runt 2100.

Henric Karlsson, Kommunikatör.

I det här ljuset framstår strategin att lita på att tillräckligt många individer frivilligt ska fatta hållbara beslut och anpassa sin livsstil, som en riskabel strategi.

I projektet där jag nu deltar ingår det att ha en köpfri period. En månad utan klädköp. Det är inte överdrivet svårt, men att ändå vara förbjuden att handla under en månad, väcker tankar om konsumtionens funktion i livet, och om varför det är så svårt för mig, och andra, att göra tillräckligt mycket för att minska vår klimatpåverkan. Mer om det här i kommande blogginlägg.

Henric Karlsson, kommunikatör, Gothenburg Research Institute och Centrum för konsumtionsvetenskap

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *